En bra dag. Jag vaknar tidigt, 05:20 ringer klockan.
Nej, inte en dag till när jag inte kommit i säng i tid. Nåja, det är bara att gilla läget.
Hasar mig upp och slår på kaffepannan på en gång, det enda som kan få mig att vakna på morgonen.
Ut till bussen. Jaha, regn. Ska jag leta rätt på ett paraply? Nej, det hinner jag inte med. Frisyren får bli som den blir i dag.
Hittar en bra plats i bussen, hälsar pliktskyldigt på några bekanta ansikten. Jag vill bara ta det lugnt en stund inför det som komma skall.
Bussen stannar. Nej, inte framme redan. In på jobbet och byter om.
Morgonmöte. Det känns så 70-tal, stå och lyssna på vad chefen har för nyheter i dag.
Sedan, det som gör detta allt värt det; patienterna.
Människor med olika problem men ändå positiva, tacksamma och glada. Korta möten som blir personliga. Möten man tar med sig, som man tänker på.
De små orden av uppskattning man kan leva länge på. Frågor som funnits men som fått sitt svar.
Vänligheten jag försöker dela med mig till patienterna, hoppas jag bidrar på många sätt. Jag pratar, lyssnar, förklarar och skrattar med patienterna.
Jag vill att alla ska gå härifrån och känna det jag känner.
Tillfredsställelse med det jag gjort i dag, med de möten jag haft i dag, med de glada stunderna men även med de svåra samtalen.
Jag kan inte påverka där jag inte är, inte hjälpa överallt, inte finnas till för alla. Men de jag möter vill jag göra ett intryck på och hjälpa på alla sätt jag kan, det är därför jag är här.
På bussen hem tänker jag på dessa patienter. Personer och trots tragiska öden en del av dem har kan jag le, för att jag vet att jag gjort en bra insats för dem.
Jag vet att irritationen över för lite sömn, regnigt väder och ålderdomliga rutiner även i morgon kommer att få stå i skymundan tack vare dessa glädjeämnen. Patienterna!