“Han behöver ingen död kyrka,...” sjunger Ulf Lundell i texten Gå upp på klippan.
Jag gick till en av Luleås kyrkor i söndags. Prästen talar om ”för lite domedagspredikningar”.
Människor har gått i andlig dvala, de vill inte bli störda, vill inte bli utmanade, säger han.
Jag är ingen flitig kyrkobesökare, men det händer. Varje gång upplever jag samma sak i Svenska kyrkan.
Man (församlingsmedlem) hälsar inte på någon man inte känner, man säger ingenting. Man får människan att känna sig som just Ingen.
Där pratar man med de sina i sin egen lilla comfort zone. Vi bryr oss inte om någon vi inte känner. Vi sitter inte med främlingar till kaffe. Vi är inte intresserade av varför du är här.
Jag hade dock ett väldigt fint möte med tre kvinnor vid kaffebordet. Två från Iran och en från Polen.
Den ene uttryckte det ”o, vill någon sitta med oss!”
Jag måste säga, att det var just vid det bordet jag kände mig hemma.
Det är kris i Svenska kyrkan, och det på många sätt. Men vem bryr sig. Vi är nöjda, och tänker inte ändra på något.
Andlig dvala för att använda prästens ord.
Ja... och vart går jag..? Till att börja med – ut ur Svenska kyrkan .
Jag behöver ingen död kyrka.