För två månader sedan fick jag mitt första fasta jobb som lärare. Jag var överlycklig. Ja, jag skrev ”var”, eftersom jag inte är så säker längre.
Lyckan kände jag för att nu skulle jag äntligen få vara en i gänget, ha ansvar för elevernas utbildning, sätta betyg, kunna planera långsiktigt, få möjlighet att utforma en formativ och inspirerande undervisning i entreprenöriell anda, istället för att ”bara” vara en vikarie.
Drömmarna finns kvar, men hoppet är snart helt borta.
Hur ska jag förklara det här så det inte låter som en insändare där någon gnäller över att ha för mycket att göra på jobbet?
Skillnaden mellan att ha för mycket att göra och gnälla över det, och att ha för mycket att göra och att viktiga delar av ens uppdrag inte hinner genomföras är stor. Det är den skillnaden jag vill påvisa i denna insändare.
Jag kan prioritera i mitt arbete så att jag inte jobbar ihjäl mig. Men mina elever kan inte prioriteras bort. Ständigt skapas nya arbetsuppgifter för oss lärare. Uppgifter som är viktiga, ja.
Men tyvärr innebär detta att den individualisering jag är ålagd som lärare inte hinns med i den utsträckning som skulle behövas för att kunna kallas för kvalitativ.
När jag i mina klasser har mellan tjugo och tjugofyra elever går det i normalfallet att skapa uppgifter som går att göra på många olika nivåer och som kan passa de flesta.
Men när jag har elever som har så stora svårigheter i ämnet att de inte kan förstå de enklaste instruktionerna eller ens klarar av att vara i klassrummet med sina övriga klasskamrater då räcker inte min arbetstid till.
Eftersom jag vet att det är dessa elever som behöver min hjälp mest blir det så att jag jobbar lite extra för att hinna med även deras undervisning.
Jag jobbar på kvällarna när barnen har somnat och jag jobbar lördag och söndag förmiddag. I princip varje helg. Nu till det stora problemet.
När någon av mina kollegor blir sjuk och jag ombeds att hoppa in då det inte finns någon vikarie, när någon förälder hör av sig och meddelar att deras barn ska vara ledig en vecka och ber mig att ”sätta ihop lite uppgifter så att hen inte behöver hamna efter” eller när någon elev bestämmer sig för att springa en runda på skolans tak och jag måste sätta mig och ringa hem, då faller allt.
Mer tid finns helt enkelt inte att sätta till.
Något av ovanstående händer varje dag.
Vad blir resultatet?
Jag ställs inför dilemmat att välja mellan planering för de elever som behöver mitt stöd som mest eller åka hem och äta middag med min familj.
Vad skulle du välja?