Under år 2013 hotades försvarsmaktens överbefälhavare med brottsutredning när han myntade begreppet ”enveckasförsvar” om vår förmåga att försvara vårt land med de resurser som landets politiska ledning med benäget stöd av det militärindustriella etablissemanget ställer till förfogande.
Försvarsministern gick ut i media och försökte lägga locket på debatten genom att förkunna att sådana detaljer som framkommit i ÖB: s uttalande var hemliga och absolut inte fick diskuteras.
Det visade sig emellertid genom händelsernas gång att överbefälhavare Göransson inte sagt något annat än vad alla utom möjligen den övriga högsta försvarsledningen redan visste eller själva kunde räkna ut genom att studera offentliga källor rörande försvarsmaktens personal- och materielläge.
Det enda nya i hela resonemanget var nyordet som betecknar vår så kallade försvarsförmåga.
Den stora paradoxen infann sig emellertid i december då försvarsministern själv initierade en offentlig utredning för att se om någon vill samarbeta med oss i försvarsfrågor eftersom vi själva inte klarar av att försvara vårt land.
Nästa paradox som kan lyftas är att landets försvarsmakt inte tycks ha blivit ”smalare men vassare” som utlovades vid värnpliktens nedläggning.
Smalare har den definitivt blivit men istället för att vara vassare förefaller den mest av allt att vara tunn då nästan hälften av de högmotiverade, frivilliga yrkesmän och –kvinnor som skulle ersätta de stora hoparna av bångstyriga värnpliktiga som så många trupputbildare förfasade sig över, inte fullföljer sin utbildning eller väljer att inte söka fortsatt anställning i de väpnade styrkorna efter sin utbildning.
Orsaken till detta sägs vara att omställningen från civila förhållanden är svår, att befälen inte är snälla och att utbildningen är för hård. Om dagens soldater och sjömän har denna inställning finns fog för att ifrågasätta kvaliteten i dagens yrkesförsvar om man jämför detta med det pliktiga försvar vi hade ännu för några år sedan.
Den smått förbluffande lösningen på problemet är enligt företrädare för Högkvarteret att göra utbildningen snällare så att fler yrkessoldater och –sjömän ändå väljer att stanna kvar för att utgöra landets försvar vid ett väpnat angrepp mot oss.
Frågan är emellertid hur snäll fienden kommer att vara mot oss och hur lång anpassningstid till krigsförhållanden han kommer att ge innan han börjar kriga på riktigt.
Insatsförsvaret kostar lika mycket som värnpliktsförsvaret gjorde och ger ingenting i utbyte.
Den slutliga paradoxen här är att det kanske är samhällsekonomiskt bäst att helt lägga ner det experiment som i dag går under namnet Försvarsmakt eftersom de cirka 40 miljarder vi i dag investerar i obefintlig försvarsförmåga är pengar kastade rakt i sjön.
Alternativt kan vi givetvis införa den allmänna värnplikten.