Är blockpolitik bäst för Sverige? Jag tror inte det. En majoritet av väljarna verkar inte heller tro på det.
Bäst för Sverige är att det bildas en majoritetsregering efter valet. Det är demokratins yttersta kärna.
En ytterligare förutsättning, för att på allvar bryta SD:s framgångar, är att alla andra partier börjar diskutera invandrings- och migrationsfrågor mer än som skett.
Om det inte går att få till stånd en majoritetsregering så kan blockpolitiken ändå minskas genom fler överenskommelser mellan partierna.
För att minska låsningarna krävs ansträngningar hos bägge blocken. S måste inse att tiden för en egen hegemoni i svensk politik är över.
Löfven verkar ha förstått det. Dels genom att ta med MP i regeringen, dels genom att tidigt efter valet inbjuda C och FP till samarbete där regeringsposter, enligt vad som framkommit, inte var uteslutna.
Men många medlemmar och sympatisörer hos S lever kvar i tiden när partiet hade 40 procents väljarstöd eller mera.
Svårare verkar det vara för allianspartierna att öppna sig för överenskommelser över blockgränsen. Man har inte ens sagt ja till förhandlingar, till exempel för att syna vad Löfven hade att komma med. Vidare måste de vara öppna för kompromisser. Av det har jag inte sett något.
Alliansens budget verkar vara huggen i sten. Det har blivit ett ”moment 22”-läge.
Man vill inte förhandla med Löfven, men man tycker att han ska förhandla med dem. Men sedan vill man inte förhandla…
Kategoriska uttalanden som att ”vi kommer inte att förhandla om en budget med Socialdemokraterna” är mycket olyckliga. Sådana låsningar gagnar inte Sverige. Och S kanske ”ger igen” om allianspartierna i nyvalet tillsammans skulle bli större än de rödgröna.
Och ”röran” fortsätter med SD som vinnare. Ödmjukhet är att föredra!
I fråga om utrikespolitik och försvar, invandrings- och migrationspolitik, energipolitik och skolpolitik vore det bra med breda överenskommelser.
I andra frågor skulle överenskommelser kunna träffas mellan bara vissa partier. Även över blockgränsen.
C har av tradition fört en pragmatisk politik och sökt breda lösningar. Den traditionen verkar i rikspolitiken, till skillnad mot i kommunerna, vara som bortblåst.
C skulle, till exempel när det gäller landsbygd och småorter, miljö, jämställdhet och fattigdomsbekämpning, kunna vinna på uppgörelser över blockgränsen. Till detta tänker jag återkomma.