Balansen polis/kustbevakning har gått över styr. En knivskuren man i Övertorneå förblöder medan kvinnlig ambulanspersonal väntar på polishjälp för att våga gå in. Vårdspersonal i inlandet tvingas hantera aggressiva psykiskt sjuka människor i väntan på polishjälp som aldrig kommer.
I östra Norrbotten har antalet poliser halverats och polisen går på knäna. Än värre är det i nordligaste Lappland. Nordnytt har förtjänstfullt granskat läget.
I Norrbottens skärgård satsas samtidigt miljon efter miljon på kustbevakningen för övervakning av några hundra medelålders stugägare med i princip obefintlig brottslighet. Kustbevakningen i Sverige kostar nu över en miljard kronor per år. Alltså ett tusen miljoner kronor.
Soliga dagar åker de ut och lurar bakom pirar på fartsyndare, som inte finns. På kustbevakningens hemsida erbjuds pressen fräsiga bilder med myndighetens fartvidunder i värsta Rambo-stil i höga vågsvall. Enda användningen av fartvidundren är förmodligen fotografering åt pressen.
”Vi är viktiga för miljöskyddet”, säger cheferna i tidningsintervjuer. Jojo! Vårvintern 2014 kördes en gammal rostig bil ner i ett sund i Kalix skärgård och låg två veckor och riskerade oljeutsläpp. Kustbevakningen kom med sin kranförsedda jättesvävare för att inspektera. ”Inte vårt problem”, sa kustbevakarna med händerna i byxfickorna, och så åkte de hem.
Vi behöver självfallet en kustbevakning, men nu har balansen mellan polis och kustbevakning gått över styr, åtminstone i Norrbotten. Men så går det till i ett Sverige där polis och kustbevakning styrs allsmäktigt från ett centralt justitiedepartement utan lokal kännedom.