Genom valseger 2006 vann Moderaterna, tillsammans med sina allianspartier Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna regeringsmakten. En springande punkt i den politiska retoriken var att deras politik skulle minska utanförskapet, alltså arbetslösheten, sjukfrånvaron och förtidspensioneringen.
Man talade också om att vanligt folk skulle få det bättre, framförallt mer pengar att röra sig med. Skattesänkningar åt dem som arbetar. Argumentationen för skatteavdraget var att det skulle ge tiotusentals nya jobb.
Då forskarna sade att det inte går att se sådana samband ändrades argumentationen till att mer pengar ger mer konsumtion och därmed arbetstillfällen. Varför gäller det inte för alla?
Taktiken var så framgångsrik att väljarna gav alliansen fortsatt förtroende 2010.
Hur har det gått med utanförskapet? Vilka grupper är det i dag, som av borgarna inte räknas till gruppen vanligt folk? Ja, det är de som är arbetslösa, sjuka, pensionärer och ungdomar. Grupperna har en sak gemensam, de beskattas högre än de som jobbar.
Nästa år kommer det femte jobbskatteavdraget att införas. Det betyder att beskattningsnivån förändras negativt en femte gång för arbetslösa, sjuka, pensionärer och den stora gruppen arbetslösa ungdomar.
Då jag själv är pensionär vill jag beskriva vår situation som jag upplever det.
Under de åtta senaste åren har löntagare årligen fått en löneökningar på, säg 2-3 procent, skatten har minskat snart i fem steg. Många har säkert kunnat nyttja ROT-avdrag upp till 50 000 kronor per år.
Under samma tidsperiod har pensionen minskat på grund av den så kallade bromsen. Ett påhitt i pensionssystemet som är blocköverskridande.
Beräkningar visar att en medelpensionär kommer att få en minskning av pensionen under perioden 2010-2019 med 47 000 kronor. Fler än en halv miljon pensionärer har mindre än 7 500 kronor per månad efter skatt. De lever långt under existensminimum.
Inget annat land inom EU beskattar pensionärer högre än löntagare, däremot har fler länder lägre skatt för de som lever på pension. Dagens pensionärer är antagligen den generationen som arbetat flest antal år, många har aldrig varit arbetslösa. Många har börjat arbeta redan vid 14-15 års ålder.
Jag tror inte att dagens eller morgondagens generationer kommer att arbeta under så många år. Bitterheten och ilskan över hur pensionärer behandlas av beslutfattarna är stor.
Att söka tröst i ett eventuellt regeringsskifte ska man akta sig för. Mellan 1999-2001 lånade (S)-regeringen 245 miljarder från pensionsfonderna. Pengarna har aldrig återbetalats. Vår nuvarande socialdemokratiska statsministerkandidat har redan lovat att inte röra de fem jobbskatteavdragen.
Borgarna har lovat en skattesänkning för pensionärer som motsvarar en hamburgare per månad. Socialdemokraterna ger löfte om två.
Pensionärer och sjukskrivna är tillsammans en väljargrupp på drygt 2,5 miljoner. Fler och fler pensionärer har kommit till insikt om att inte lyssna på fagra löften utan se till handlingen.
Vad gör politikerna och vad har de gjort? Ingen av de etablerade partierna har för avsikt att åtgärda eller ändra den pensionärsfientliga och orättvisa politiken.
Hur länge kommer våra barn och barnbarn att ge förtroende åt politiker som fört skattesystemet tillbaka till 1960-talet?
Pensionärens dilemma blir då: hur ska jag rösta vid nästa val? Blir valet att rösta blankt eller att rösta på SD?