Finanseliten vill knappast ha alla i arbete utan de vill snarare ha in alla på arbetsmarknaden; för när utbudet av arbetslösa är större än efterfrågan kan man pressa löner och arbetsvillkor.
Reinfeldts före detta regering, Socialdemokraterna, LO, TCO, Riksbanken och Konjunkturinstitutet eftersträvade en öppen ”jämviktsarbetslöshet” på närmare sju procent, enligt Uppdrag Gransknings Jobb-bluffen (SVT 10 september 2014).
Denna arbetslöshet kallas till och med för ”full sysselsättning”. Finanseliten anser det nödvändigt för att undvika en ”lönespiral” som skapar inflation. Men påtvingad arbetslöshet kan omöjligen vara lönsamt för samhället.
Genom att följa pengarna förstår man organisationen: Finanseliten vill kunna hota de anställda med arbetslöshet, en desperat arbetsmarknad och nedmonterad välfärd, så att vi blir maktlösa, billiga och utbytbara. Men de bedrar sig. Arbetslöshet och låga löner försämrar nämligen köpkraften med påföljande risk för lågkonjunktur och förluster för företagen.
Robotisering och globalisering minskar ständigt antalet arbetstillfällen. För att dela på de jobb som finns kvar behövs någon form av arbetstidsförkortning. Det är bråttom eftersom arbetslöshet ofta leder till utslagning.
Kortare arbetstid är bra för samhällsekonomin. Man gör ett bättre jobb när man är pigg och utvilad. Dyra sjukvårds- och sjukskrivningskostnader minskar eftersom arbetslöshet och arbetsrelaterad stress är gravt ohälsosamma. Och ännu mer sparar man förmodligen in på arbetslöshetsersättningar och socialbidrag när fler kan försörja sig.
Låt oss till exempel börja med att gradvis förbjuda övertid för alla som jobbar heltid, då skapas nya deltidsjobb eftersom företagen behöver kunna anpassa arbetsmängden till konjunkturen.
Låt oss samtidigt skapa en omställningsfond som hjälper de som hamnar i privatekonomisk knipa av förändringen.
Med kortare arbetstid skapas arbetstillfällen, landet blir rikare, gatorna tryggare, folkhälsan förbättras och barnen får äntligen tid med sina föräldrar.