Under de senaste veckorna har jag tagit del av artiklar i er tidning om verksamheten på Dundret.
Jag har blivit allt mer bedrövad. Vad pågår? Vart är man på väg? Vad vill man? Under lång tid från slutet av 1960-talet och framåt var jag politiskt engagerad inom Gällivare kommun. Jag var bl.a. ordf. i dåvarande fritidsnämnden, som då övertog ansvaret för den då blygsamma verksamheten på Dundret. Det var i huvudsam frivilliga krafter, Gällivare sportklubba och Friluftsfrämjadnet, som drev verksamheten, bestående av bl.a. tävlingar, utbildning och barnverksamhet.
Ganska snart insåg vi att utveckling av verksamheten, med bl.a. kommersiella inslag i form av utveckling av turism och näringsverksamhet medförde att drift enligt kommunala regler och avtal inte var ändamålsenliga. Vi gjorde med kommunens stöd, utredning och planering, varefter beslut fattades att Dundret i fortsättningen skulle ledas och drivas av en stiftelse.
Det var viktigt att ideella krafter även i fortsättningen skulle medverka i Dundret och dess verksamhet och utveckling. Den styrelse, som sedan fick ta över ansvaret för verksamheten bestod av fem representanter från Gällivare kommun, två från Friluftsfrämjandet och en från Gällivare sporklubb. Med detta markerades att ideella krafter även fortsättningsvis skulle vara representerade både i verksamhet och utveckling.
Under hela 1970-talet utvecklades verksamheten. VD anställdes och personal- och verksamhetsplan fastställdes och investeringsfrågor var även en del av verksamheten. Verksamheten under 1980-talet fortsatte i stiftelseregi och omsättningen ökade på alla nivåer. Vi var nu över 100 årsanställa och budgetomslutningen över 20 miljoner. Senare kom, genom avtal, även Riksbyggen med som delägare i Dundretföretaget. En delägare som skulle tillföra både kontakter, kunder och kapital. I början av 1990-talet avvecklades kommunens delaktighet i verksamheten på Dundret och det blev nu privata företag och företagare, som tog över i flera led och med blandade resultat. Detta var en av mig både summarisk och kanske lite filosofisk händelsebeskrivning. Men dock ett underlag för min rätt att som fortfarande kommunmedborgare med viss insikt, att nu reflektera och reagera. Jag har sökt Dundretföretagets nuvarande ordförande på telefon ett antal gånger utan resultat. Jag har helt enkelt velat höra av mig och ta del av hans synpunkter på verksamheten på Dundret. Han kanske tycker att jag inte skall lägga mig i eller har att göra med det han håller på med. Vad vet jag.
Jag bor i Gällivare sedan över 60 år och älskar Dundret. Jag har dock den minnesbilden att Dundretföretaget var och är en pärla när det gäller vintersportorter i länet – landet. Om verksamheten skall fortsätta och vara framgångsrik, måste den vara förankrad hos befolkningen och kanske speciellt bland ungdomarna. Inte skall skidgymnasiets verksamhet behöva utlokaliseras till andra orter, med sämre förutsättningar. Det är inte där Dundretföretaget skall förstärka sina intäkter. Det är bl.a. där framtidens affischnamn inom alpin sport, kan finnas. Skall WC-tävlingar även i fortsättningen kunna förläggas till Dundret, som även torde vara viktiga för Dnndrets kommersiella verksamhet, måste de kunniga och ideella krafterna finnas med och uppskattas. När Hoppbacken på Dundret uppfördes ansågs den vara en av landets modernaste och mest attraktiva backar, speciellt för träningsgrupper. Vad blev det av den? Slutligen – när jag på min tid var i bryderier och funderingar, tyckte jag det var värdefullt att ta kontakt med de som varit med tidigare, som kunde ha synpunkter. Med detta hoppas jag fortfarande på en ljus framtid för Dundretverksamheten.