Den 15 juni tog jag för första gången plats i åhörarbänken på kommunfullmäktiges sammanträde. Egentligen är det ju helt tokigt att jag aldrig varit där tidigare. Kommunfullmäktige är högsta beslutande organ i vår kommun och där sitter de som fått vårt förtroende att förvalta våra skattepengar och besluta i frågor som är viktiga för oss kommunmedborgare och ändå har jag aldrig tagit mig tid att gå dit.
Orsaken till mitt besök på åhörarbänken var att förslaget om ”Målbild för skolan i Luleå kommun” skulle debatteras. Det är en viktig fråga för mig både som förälder och landsbygdsbo och därför ville jag vara där och lyssna. Talarlistan var lång och det var mycket som sades i denna fråga. Mycket var klokt och annat kanske mindre genomtänkt. Så här i efterhand känner jag att jag har några kommentarer jag gärna skulle framföra:
När du Carina Sammeli sa att du vill att lärarna inte ska tillbringa sin tid i bilen mellan två skolor utan i stället i klassrummet, har du då tänkt på att det betyder att det är barnen som måste resa i stället?
När du Niklas Nordström nästan lite hätskt gav dig på de i fullmäktige som såg målbildens nackdelar så jämförde du den planerade centraliseringen av grundskolan med gymnasiebyn. Har du då tänkt på att gymnasieungdomar och låg- och mellanstadiebarn har olika behov?
Gymnasiebyn är en stimulerande studiemiljö för ungdomar i de senare tonåren men små barn mår inte nödvändigtvis bra av stordrift. Stora skolor passar inte alla barn och långa resor i skolbuss passar knappast några barn.
Visst vill vi ha en skola där alla barn får bästa möjligheter att lyckas?