Jag är en medmänniska och har funktionshinder. I dag mår jag vardagsbra. Har genomgått utredning och prövning av min arbetsförmåga i ett antal år på arbetsförmedlingen.
Är nu utredd och klar men trots det står jag under utredning, det har jag blivit sagd. Ändå har jag inget jobb. På grund av, detta är min egna åsikt, att jag har bland annat, hamnat mellan stolarna ett flertal gånger.
Jag upplever att det är brist på kommunikation samt lyhördhet mellan handläggare och en som arbetssökande. Ingen tro på att en kan och brist på platser där en vågar anställa en med funktionshinder samt viljan att ta sig tid för ens medmänniska. Jag har en egen vilja och vill absolut inte att en ska se mig som ej arbetsför på grund av av mina funktionsfördelar (ordet funktionsnedsättning låter så nedsättande).
Jag tycker det är dags att just du, oavsett din sociala status eller dylikt tar dig tid för en själv och för andra. Står upp för rätten att vara olik och försöka vara respektfull inför andras olikheter och vilja, för det vi har gemensamt är att vi är individer och lever under samma himmel.
Jag tror på att jag kan mer än mitt ”funktionshinders” begränsingar och jag vill bli sedd, hörd och älskad, om inte så i alla fall respekterad.
Min kunskap sitter i att jag valt att se fördelarna i svårigheter. Att jag är levnadsglad och envis. Det mesta av min erfarenhet kommer inte från kunskapsböcker. Har inga universitetsbetyg att visa men jag är jag. Att vara streetsmart är min intilligens. Kan ändå inte stava till det ordet, så ordet gatusmart passa mig fint.
Min förhoppning med denna insändare är att arbetsförmedlingen och arbetsgivare samt mina älskade medmänniskor ska tro på att en kan mer och ge en ärlig chans till att skapa en attitydsförändring bland annat inom arbetsmarknaden. Sluta nedvärdera, sluta fördöma och börja bygga ett samhälle med kärlek. För du kan om du vill och tar dig tid.
Jag tror på dig. Att just du kan göra skillnad.