Vi påstår att Sverige är ett land i fred. Men vad innefattar ordet fred egentligen? Att det pågår gatuvåld om nätterna är ingen nyhet. Och varför det uppkommer är inte heller någon nyhet. Det kan röra sig om allt från hatbrott, relationsproblem, provokation och så vidare. Våldet kan också vara självförsvar. Men våld är och förblir våld.
Som hemvändare under sommaren bor jag hos mina föräldrar i Luleå centrum. För några nätter sedan vaknade jag mitt i natten av aggressiva och panikslagna skrik. Hjärtat bultade kraftigt och jag gick snabbt fram till fönstret och såg att två män stod och knuffade på varandra medan en skräckslagen kvinna stod bredvid och skrek. Det uppstartade våldet upphörde då en av mina grannar ropade något till dem. Men inom mig låg oron och rädslan kvar.
Det är inte första gången något sådant händer på gatorna om nätterna. Det här är snarare något man kan se nästan varje gång man rör sig hemåt från krogen. Utåt sett kan det se ut som att de berörda av gatuvåldet bara är de fysiskt delaktiga personerna. Men det är här man glömmer bort vilka som också blir en del av allt våld på våra gator.
Man behöver bara blicka lite uppåt. I nästan alla de hus man ser i centrum bor det människor. Personerna är i alla åldrar och i många av husen bor det barn. Barn som kanske precis har börjat sova själva i sina sovrum.
Att som barn bli väckt av aggressiva, panikslagna skrik och titta ut genom fönstret och se våld är svårt för många att föreställa sig. För er är det våld på gatan mellan personen ni är förbannade på, men för det här barnet kan det vara så mycket mer än så. Jag vill inte att barn ska behöva ha det så. Det är inget en människa, oavsett ålder, ska behöva uppleva. Jag vill inte att någon ska utsättas för våld, varken fysiskt på gatan eller psykiskt från sitt fönster. Våld är och förblir våld.
Att känna sig trygg i sitt eget hem förknippar jag med fred. Vem kan påstå att ett land är i fred när vår otrygghet är så påtaglig?