Första träffen med Attentions föräldragrupp i Luleå en vecka in på skolåret innehöll många varför, många tårar och mycket ilska. Jag får höra berättelser där föräldrar har kämpat i flera månader för att få skolan, kommunen och landstinget att förstå vikten av planering och speciallösningar för att deras barn med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska ha möjlighet till den rättighet som alla andra barn har i Sverige nämligen att få gå i skolan.
Vi har i gruppen mamman vars dotter efter en veckas skolgång är utslagen därför att resurspersonen som varit i klassen är borttagen och den nya lärare inte har fått information om barnets behov eller vad som står i åtgärdsprogrammet.
Föräldrarna som ska skola in barnet på gymnasiet och måste ta ledigt från jobbet därför att kontaktdagarna i skolan bara finns till barnet blir 16 år.
Pojken som ska byta skola där åtgärderna som fungerat inte får följa med därför att rektorn måste hålla budget.
Flickan som började i förskoleklass med 34 barn, två förskollärare och en resurs. Där hon redan efter en vecka på grund utav stress, oro och ångest inte orkar gå dit.
Pojken som upplever att alla i skolan hatar honom.
Barnet som efter en dag i skolan kved ”Neej, jag vill inte” och som varje morgon måste peppas, coachas och lirkas med för att föräldrarna ska få med honom till skolan.
Mamman som orosanmält sig själv till socialen därför att om inte skolan gör anpassningar så har hon ingen möjlighet att vara en bra förälder.
Barn som vägras utredning, hjälp, medicinering och sjukskrivning. Och det är bara toppen på isberget.
Fasthållning, tvång, högaffektivt bemötande, skuldbeläggande, kaos, stress, ångest och sömnstörningar är våra barns vardag.
Sen förstår inte skolan, kommunledningen eller politikerna varför barnen inte är i skolan.
År 2016 kan skolan inte längre hävda okunskap utan nu är det en fråga om urusel struktur och medveten nonchalans. Våra barn tillhör de cirka 10 procent som har det värst i Luleå kommuns skola och om ingenting görs nu kommer många att befinna sig i ett utanförskap med större risk att drabbas av sjukdom och att dö flera år före sina jämnåriga. Det absurda är att den pedagogik och de insatser som behövs för den här gruppen gör skolan bättre för alla barn.
Attentions föräldragrupp i Luleå har under flera år genom medborgarförslag, politikersamtal och information till rektorer och lärare försökt att få Luleå kommun att organisera skolan så att den fungerar för våra barns behov men förgäves. Vi föräldrar befinner oss i ett ingenmansland. Hur många barn ska behöva fara illa innan ni vaknar. Hur mycket ska vi tolerera?
Barnen är vår framtid och de behöver de förutsättningarna som de har rätt till nu!