Jag har aldrig haft tankarna på adoption.
Men en dag över lunch med en kollega så sa hon något som väckte en tanke hos mig, som jag hade velat ta vidare och prova väcka tanken hos fler.
Jag tänker på alla dessa barn, världen över och även i Sverige som inte får den kärlek alla barn behöver i sin uppväxt.
Det jobbas hårt världen över för att sätta nytt liv till vår jord. Men alla de liv som redan finns där ute, men som inte värdesätts. Vad händer med dem?
Hur många barn lever på gatan, i en familj som inte tar vara på dem, eller åker in och ut på olika barnhem och fosterhem.
Är det de barnen som växer upp och som vi ser som vuxna ute på gatorna, påverkade av något rusmedel, hemlösa, som har hamnat snett i livet och har svårt att komma sig ut?
Är det en del av de barnen som tidigare än i vuxen ålder hamnar fel och kanske inte ens lever än? Är det en liten del av dem som vi ser varje dag, som helt enkelt inte haft den uppväxt alla barn förtjänar att få?
Kan vi göra skillnad och vad vill den skillnaden göra?
Vi kan göra något så enkelt som att ta in ett fosterbarn i familjen.
Har du och din partner funderat på barn, kanske ett av dem kan vara adopterat.
Jag säger inte att jag vill ta bort drömmen om att bli förälder till sitt ”eget” barn. Absolut inte. Jag har inte barn själv, men jag kan förstå den fantastiska känslan som kvinna att föda ett barn.
Men om man adopterade, kanske ett av två, eller varannat barn som man redan tänkt sig skaffa. Hade det gjort någon skillnad?
Hade vi kunnat göra en skillnad och förändring i samhället, världen över, om vi hade hjälpt de som redan står på vår jord, men inte förstår varför de är här?
Adoptionsprocessen är inte kort. Du ska ansöka, vänta på medgivande och eventuellt kanske inte få medgivande. Får du medgivandet ska du anmäla dig till Adoptionscentrum, betala medlemsavgift, skicka ansökan, utredning, referenter, medgivande, läkarintyg och foto. Därefter ska du vänta på svar för att sedan välja land, stå i kö, skicka ansökan till endast ett land medan du kan stå i kö i flera.
Och så vidare...
Är vi så lite berörda att processen känns som bortkastad tid? Är vi bara alldeles för egoistiska i dagens samhälle?
Vi önskar att våra barn inte blev mobbade i skolan. Vi önskar att a-lagarna inte satt på bänken i parken. Vi önskar att brott inte begicks. Vi önskar att man varje dag inte skulle känna sig otrygg. Vi önskar att världen inte skulle vara så kaotisk.
Det är mycket vi önskar Inte skulle hända.
Hur många där ute tänker att, ”Nej lilla jag kan ju inte göra någon förändring annat än i mitt eget hem, i min familj och om jag har lite tur kanske jag har någon smart idé att framföra på jobb.”
Varför inte testa om du kan? Är det verkligen så svårt att ta ett steg och försöka göra skillnad?
Meningen med att få igång en större del adoptioner är inte att förändra världen, så naiv är inte ens jag. Men tänk om vi kunde börja med att ge barnen en bra uppväxt och en ljus framtid.
Är inte barnen trots allt framtiden? Om de då sitter på gatan, blir slagna i sina hem eller till och med värre eller bara har föräldrar som helt enkelt inte bryr sig om dem.
Hur ser då vår framtid ut..?