Jag ligger tryggt nerbäddad i en varm säng. När jag blir hungrig kan jag ta mig en macka med gott pålägg eller äta ett varmt mål mat. På julafton serverades julbord med ett överflöd av god mat och gemenskap. Det mest grundläggande är trots allt att få äta sig mätt. Varje dag.
Sverige är i den bemärkelsen ett bra land att leva i. Ett land som inom loppet av ett sekel utvecklats från att vara ett av Europas fattigaste länder till en av världens mest jämlika välfärdsstater. Från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet flydde mer än en miljon svenskar undan svälten och begav sig på den riskfyllda resan över Atlanten.
År 1900 bodde fler svenskar i Chicago än i dåtidens Göteborg. I USA fick många svenska nybyggare köpa mark till förmånliga priser, en sorts etableringsbidrag.
Många av oss har säkert en mormor eller en farmor som kan berätta om armoden och den stadiga sociala förbättring landet genomgått: utvecklingen mot ökad jämlikhet och en värdigare fördelning av samhällets resurser.
Vi måste erinra oss om vår egen historia och den solidaritet med vilken ett samhälle där alla ska kunna äta sig mätta byggs. Den enda värdiga målsättningen för dagens politiska rörelser, som gör anspråk på att utgå från principen om varje människas okränkbara värde, är ett globalt folkhem. En värld utan varken kelgrisar eller tillbakasatta.
Det finns gott om resurser att disponera. Enbart de årliga kostnaderna för anskaffning, underhåll och utveckling av världens kärnvapen uppgår till 105 miljarder amerikanska dollar. 12 miljoner dollar i timmen.
För att uppnå FN:s milleniemål om fattigdomsbekämpning fram till 2015, skulle bara omkring hälften av kärnvapenutgifterna behöva tas i anspråk. Kärnvapenstaterna spenderar mer på vapen med potential att utplåna mänskligheten, än på att råda bot på den ständigt pågående svältkatastrofen.
FN:s livsmedels- och jordbruksorgan (FAO) uppskattar att det i dag finns 805 miljoner kroniskt svältande människor i världen. Det är ungefär en av nio människor på jorden. Den absoluta merparten av dessa lever i länder i Sydamerika, Afrika och östra Asien. I Namibia är 37 procent av befolkningen kroniskt undernärd.
Antalet kroniskt undernärda har minskat från drygt en miljard 1990 till omkring 800 miljoner i dag. Men för att helt utplåna svälten helt krävs dock inte mer än politisk vilja och solidaritet. Det råder ingen brist på resurser. Men just nu ägnar sig den rika delen världen hellre åt att rusta för krigföring, än fattigdomsbekämpning.
Alltsedan de första dokumenterade mänskliga krigen mellan de sumeriska stadsstaterna har kampen om resurser varit en grundläggande konfliktfaktor. Vår värld skulle bli både säkrare och värdigare om vi istället för vapen satsade på att bekämpa den kroniska svälten.
Vi skulle behöva fler Karl-Bertil Jonsson.