I förra veckan genomförde RFHL Norrbotten en föreläsningsturné i fem norrbottenskommuner: Boden, Jokkmokk, Gällivare, Kiruna och Luleå. Temat för föreläsningarna var kvinnor i social utsatthet och hur samhället bemöter dem. Till varje föreläsning bjöd vi in företrädare för respektive kommuns socialtjänst som skulle få berätta hur de arbetade med frågan.
I Boden fanns endast två socialsekreterare i tjänst där det borde varit fyra. En av dessa var sjuk varför man inte kunde delta på vår föreläsning.
I Jokkmokk fanns endast två socialsekreterare i tjänst och ingen kunde avvara en halvtimme. I Gällivare var situationen likadan. I Kiruna fanns en (1) missbrukshandläggare. Hon berättade att man hade svårt att nå kvinnor i social utsatthet och att det delvis berodde på sättet kommunen arbetade på.
Likadan var situationen i Luleå där företrädare för socialtjänsten berättade att man hade svårt att nå kvinnor i social utsatthet, men också att man planerade att lägga ner enheter som möter kvinnor i den situationen.
Vår resa har gjort oss minst sagt bekymrade över socialtjänstens arbete i länet i allmänhet och dess arbete med utsatta kvinnor i synnerhet. Missbruket av alkohol, droger och beroendeskapande läkemedel ökar i hela samhället och inte minst i Norrbotten. Ökningen är särskilt stor bland kvinnor. Kvinnor i missbruk hamnar ofta i en bekymmersam situation där skam och skuld blandas med rädsla för att bli upptäckt och mycket ofta en våldsutsatthet av den missbrukande man de lever med.
Norrbotten plågas av en mycket hög drogrelaterad dödlighet. Det är en majoritet män som dör och det är där myndigheters och medias strålkastarljus hamnar. Kvinnorna plågas av sitt missbruk bakom hemmets väggar och vågar inte söka hjälp. Socialtjänsterna verkar vara illa rustade, för att inte säga ointresserade, för att möta denna utsatta grupps komplexa behov av stöd och hjälp. Det kanske blir billigast så?
Frågan vi i RFHL Norrbotten ställer oss är om socialtjänsterna i de kommuner vi besökt verkligen lever upp till de lagar som reglerar verksamheten och om kvinnorna får den hjälp de faktiskt har rätt att få?
Vi tror inte det.
Vi ser istället en nedprioriterad socialtjänst som går på knäna av budgetneddragningar och svårigheter att hitta personal och där kvinnor som vanligt sätts längst ner i prioriteringsordningen.