Följande hände mig förra veckan:
Jag är 92 år och slut i kroppen. Förra helgen fick jag förstoppning men kämpade på till måndag kväll då jag ringde 1177. Jag fick tala med en trevlig sköterska och bad henne ringa någon av våra sköterskor och be om ett lavemang. Men det kunde hon inte göra utan hänvisade mig till Piteå. Jag åker inte till Piteå för ett lavemang som kan göras här hemma, då kämpar jag mig hellre genom natten.
Förr fanns en lavemangskanna i så gott som varje hem och det borde väl en undersköterska eller en sjuksköterska klara av att hantera. Vad lär sig dagens sköterskor som tycker att de får för låg lön när de inte ens kan besöka en 92-åring och hjälpa till med ett lavemang?
När jag ifrågasatte varför de inte kunde komma sa sköterskan på 1177 att de kanske var rädda att något skulle hända, men ingen var tydligen rädd att något skulle hända en gamling med svåra magsmärtor som befann sig ensam i sin lägenhet.
Det är inte konstigt att Region Norrbotten går i förlust när man vill skicka en människa till lasarettet när hon kan få hjälp i hemmet. Vad kostar taxin tur och retur Älvsbyn-Piteå? De 200 jag betalar räcker inte, Regionen betalar säkert 700-1000 kronor per resa. Det blir pengar det, kanske miljoner varje år.
Sedan undrar jag om jag inte är berättigad till hjälp av kommunens sköterskor? Jag har ju bott här och betalat skatt sedan 1955. Är jag utestängd för att jag försöker klara mig själv utan hjälp av hemtjänst? Förr hade vi distriktssköterskor som kom hem till oss både dag- och kvällstid.
När man är allvarligt sjuk i till exempel cancer och väl kommit under behandling är svensk sjukvård fantastisk, men i primärvården görs alldeles för många fel. Under en hel natt med magsmärtor hade mycket kunnat hända. Jag lever, jag är inte rädd för döden men jag är rädd för vägen dit.