Varför har vi en snuttifierad sjukvård?
Jag skickas runt runt med alla mina krämpor, min tilltagande vrede och min kropp blir mig alltmera främmande. Full av lidande och smärtor är jag, och ingen ser mig.
Landstingen klarar inte sjukvården längre. Att ta hand om snuttifierade människor är kostsamt, tar alla resurser och vi som driver mållöst genom alla dessa olika specialiteter blir oss själva alltmera främmande. Var finns min kropp, har någen sett denna min kropp som en helhet?
Så stiger kostnaderna för en gång fanns drömmen om den bästa sjukvården och till den behövdes specialister. Så fick vi specialister och de visste allt om min hand, varenda muskel, varenda sena och alla ben.
Men artrosen som blev alltmera smärtsam som störde min dag med sina smärtor och natten som tog sömnen när varenda led för resten av mitt liv är svullen och full av glödande inflammation.
En ny specialist och han eller hon måste lära upp nya specialister. Mina leder som övningsobjekt. Smärtan är en trogen gäst. Den överger mig inte. Eleven som skulle lära sig på mina leder. Jag den villiga, den hoppfulla och efter en kort tid överger mig hoppet och jag vet, men vill inte veta att detta är slutet för mig. Jag borde insett detta tidigare och i trädgården vinkar nysört, spikklubba, bolmört, trolldruva...
Där lockar döden omhöljande, givmild och kunskapen är min.
Och ett landsting suckade över alltmera ökande befolkning av allt sjukare åldringar. Kostnader som skenar. Mera specialister, mera...
Och jag vill slå min panna blodig mot lasarettets hissdörr som ska öppna sig och föra mig till ännu en specialist och nästa och nästa.
I ren förvivlan vill jag hugga av mig fingrar och tår, riva mitt slående blodiga hjärta ur min kropp när jag öppnar tidningen och drabbas av rapporten om enormt skuldsatta landsting och sjukvården som i sin omåttlighet slukar alla resurser.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi drömma om att det var så här att åldras. Fler och fler specialister som visar på bristen av specialister för ingen ser helheten. Att vi människor föds i en enda kropp där allt hör ihop, där allt bildar en helhet som i bästa fall fungerar riktigt bra. Men när specialister kommer in och ger mig medicin mot hjärtbesvär som påverkar artrosmedicinen som kanske ger mig yrsel som föranleder att jag inte klarar av att handla själv längre, och då måste kommunen bistå mig med hemtjänst. Och allt kostar.
Jag lever i en galen värld som inte ser följderna av sina välmenta insatser som frambesvär motsatsen. Är detta den ättestupan frambesvuren ur okunnigheten? O, Pandoras ask, vem har öppnat dig?
Så dränks den sista tiden av mitt liv i smärtans tårar och smärtan är övertagande, slukar allt som kunde ha varit mitt liv.
Snuttifiera mig alltmer, riv av armarna, ta bort benen, mitt hjärta är ert och mina ögon som blir alltmera oseende och min hörsel drunknar i en tilltagande dövhet.
Vem är jag? Kvinnan som en gång gladdes åt livet, vem är jag? Och landstingen ? Och alla specialister?