Insändare: Ingen ska kunna köpa sig bättre allmän vård

Statens medicinska råd (SMER) har presenterat en rapport där det framgår att patientens behov av vård inte ska styras av hennes möjligheter att betala. Vård ska ges på lika villkor efter behov. Ett etiskt dilemma är att patienter genom offentlig medfinansiering har råd att köpa vissa hälso- och vårdinsatser.

Vad säger patientlagen, som gäller från 1 januari i år?

I det kompendium som landstinget gav ut med anledningen av riksdagsbeslutet om den nya patientlagen, sägs det att lagen ersätter delar av hälso- och sjukvårdslagen och omfattar inte tandvård.

Andra landsting kan inte säga nej till att ge öppen vård till utomlänspatienter. Jag har alltså rätt att söka öppen vård i vilket landsting som helst.

Det sägs vidare att hemlandstinget bekostar vården, ej resor och uppehälle.

Sätter jag denna text i relation till att det är behovet som ska styra – inte patientens betalningsförmåga –och att vård ska ges på lika villkor, så förstår jag SMER:s etiska dilemma.

För mig är det solklart att vården utgår ifrån betalningsförmågan inte behovet. EU:s norm för ”fattigdomsgräns” är 10 700 kronor. 100 000 tals personer – pensionärer, arbetslösa, ensamstående föräldrar, långtidssjukskrivna – har

inkomster under 10 700 kr.

Dessa personer har inte råd att betala resor och uppehälle för vård i annat landsting.

Orättvisan i patientlagen består även av att välbeställda personer ges möjlighet tillförsäkra sig förtur för vård.

I den av riksdagen antagna hälso- och sjukvårdslagen, 1997, uttrycker Varje människas lika värde. Vården ska ges efter behov och ska finansieras solidariskt.

Lönsamhetsaspekten ska vara underställd de två ovannämnda punkterna. Omvända förhållande råder nu enligt min uppfattning.

Den nya patientlagen är en gren av förra alliansregeringens LOV (lagen om valfrihet) och som nu administreras av den ”röd-gröna” regeringen.