Svar till Ulla Lehtipalo som skrev en insändare i NSD den 19 september och var kritisk till hur vi hanterar ekonomin i kommunen.
Att behöva kapitulera för statens cirka 50-åriga centraliseringspolitik innebär att det man trott på, och det som man upprätthållit i decennier, inte längre kan försvaras. Att nyckeltal som till exempel en stadig befolkningsminskning inte kan fortsätta ignoreras då det innebär ett oansvarigt handhavande med skattemedel. Det innebär inte att man satsar mer på några på bekostnad av andra. Det innebär att man efter ekonomins ramar på det bästa sätt man kan, försöker fördela medel så att det i möjligaste mån kommer alla till del utifrån förutsättningarna. Det är en vilja.
Och vårt kommunalråds politiska vilja, liksom vår, gällande barn är glasklar; att utifrån de ekonomiska medel vi har ge barnen den bästa kvalité i undervisning vi kan, med den rimligaste arbetsdagen vi förmår. Det betyder att vi inte kan förfördela små grupper, utan att vi försöker se till alla kommunens barn och göra det bästa vi kan för dem, för alla.
Att inte leva över våra tillgångar är inte samma sak som att acceptera den rikstäckande centraliseringspolitiken. Här behöver vi kraftsamla för att ändra på den och det gör vi inte genom att slåss inbördes i kommunen.