Snöflingorna dalar sakta till marken. Det är en lustig tystnad. En total tystnad som håller om staden men något sker när flingorna lägger sig till ro på den smutsiga marken. Landar på de döda löven. På de nakna träden.
Det hörs gnissel, hjärtskärande skrik. Grenarna rör sig som om de försöker fly. Eller är det bara vinden som fått tystnaden att bli till något annat? Bli till något annat för oss?
Vi som räds all kyla, vi som tror att vinterns intåg är livets uttåg. Att det är början på slutet, på allt. Den mentala undergången. Den fysiska kollapsen.
Det är inte träden som försöker fly. Det är vi.