Vart har medkänslan för människor i nöd tagit vägen? En ytterst rimlig fråga då ett flertal beslut i Sveriges riksdag idag går ut på att strama åt möjligheterna för utsatta att få hjälp.
Jag tänker då i första hand på de människor som flyr krig och saknar hemvist och med uppbringande av all sin kraft söker en plats att få ro.
Vart har de kristna och humanistiska värderingarna som under långa tider varit vägledande för vår nation tagit vägen? Det ena riksdagspartiet efter det andra, inklusive mitt eget, verkar göra allt vad de kan för att överträffa varandra i strävan att förhindra människor i nöd att få en fristad i vårt land.
För mig med kristna värderingar kan jag inte annat än fundera kring bibeltexten: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.”
Vem ställer upp på detta idag?
Mot bakgrund av det som händer i vårt land och i vårt närområde kan man fundera över vilken grupp i vårt samhälle som står på tur att utestängas.
Är det människor med funktionsnedsättning, äldre människor eller människor med en viss sexuell läggning eller rent av människor med viss sjukdom som kommer att avvisas eller utestängas från våra sociala skyddsnät på grund av att beslutsfattare inte vågar stå emot påtryckningar från extremister av olika slag.
Utrensning av grupper har vi flera historiska exempel på.
Jag vill påstå att vi som land och som enskilda har goda förutsättningar att vara betydligt mer generösa gentemot människor i nöd än vad vi är idag.
Vi kan inte göra allt, men vi kan alla göra något för våra medmänniskor – oavsett om de har sitt ursprung i Boden, Aleppo, Kabul eller Asmara.