En ”graffitifejd” påstås ha utbrutit i Luleå. Luleå kommuns klottersanerare har alltför effektivt utfört det uppdrag de fått från ett enigt kommunfullmäktige om nolltolerans och snabba insatser mot klotter. Av bara farten så var bland det första som effektivt togs bort några graffitiverk som Luleå kommun beställt för många år sedan.
Nu verkar alla vara överens om att det var fel att avlägsna den graffiti som fanns i tunneln under Varvsleden precis där jag bor och brukar gå. Även jag saknar Dennis Erikssons verk, men jag måste ändå fråga var engagemanget hos alla som nu reagerar fanns när verket genom åren vandaliserats. Hade det handlat om annan konst än graffiti så hade nog omsorgen varit betydligt större.
Självklart finns det anledning för politiker som beställare av klottersanering och tekniska förvaltningen som utförare av den samma att ta reaktionerna och kritiken på allvar. Graffiti är konst och måste tas på allvar inte bara när den förstörs. Graffitin i Luleå måste dokumenteras, synliggöras och vårdas.
Samtidigt är det viktigt att påpeka att graffitins största fiende inte är tekniska förvaltningen utan klottrarna. Graffiti är konst i det offentliga rummet som vi som vistas där konfronteras med vare sig vi vill eller inte.
När väggarna i vår omgivning bombas med klotter och tags så växer irritationen även över graffitin. Tekniken är densamma och inte alltför sällan är utförarna identiska.
Graffitin är till sin karaktär utmanande och vill gärna utvecklas i gråzonen mellan legalt och illegalt. Men utan acceptans från de som lever i staden och konfronteras med såväl graffiti som klotter kommer vi som politiker att misslyckas med att slå vakt om graffitin och annan gatukonst. Därför är klottret, inte klottersanerarna, det största hotet mot graffitin. Utan nolltolerans mot klotter kommer graffitin aldrig att accepteras.
Stefan Tornberg
Kommunfullmäktigeledamot (C)