I NSD den 24 oktober publicerades texten ”Pillren räddade mitt liv”, en text om psykisk ohälsa och medicinering där skribenten på sitt sätt försökte avdramatisera det hela, jämförde med annan typ av medicinering och delade med sig av egna erfarenheter.
Men, ändå användes ord som ”lyckopiller” och ”knäpp-i-skallen-piller”. Som om det hjälper till att avdramatisera psykisk ohälsa och medicinering av denna typ. Som om ord inte spelar någon roll. Som om människor med någon typ av psykisk ohälsa är knäppa i skallen. Som om den synen inte redan är alltför utbredd. Som om det inte redan finns nog mycket tabu kring psykisk ohälsa. Som om nog många inte redan önskar sig något mindre tabubelagt istället, något mer accepterat och något mer synligt just för att inte betraktas som knäppa i skallen och för att kanske bli lite mer förstådda.
Att prata om ”lyckopiller” och ”knäpp-i-skallen-piller” i en text som når så många människor, kan jag inte betrakta som något annat än högst olyckligt. Att skribenten skriver om egna upplevelser ursäktar inte det hela.
Antidepressiv medicin fungerar inte som lyckopiller. De är ingen enkel väg lycka. Alla som äter den typen av medicin lever inte plötsligt ett liv utan problem. De är inte svaren på allt och de rensar inte bort alla stenarna från din väg.
Det är inte ”knäpp-i-skallen-piller”, för du som är drabbad av psykisk ohälsa av något slag är inte knäpp i skallen. Du ska inte skämmas och du ska inte betraktas som någon som är knäpp. Du är drabbad av en sjukdom. Du är inte ensam. Låt oss tillsammans göra psykisk ohälsa mindre tabubelagt. Det är ett viktigt arbete och i detta är språket viktigt – hur tänker ni på NSD om det?
SVAR DIREKT: Jag har förståelse för din reaktion men tycker att krönikan signalerar det rakt motsatta. Jag läser texten som en modig berättelse om krönikörens egen erfarenhet av psykisk ohälsa, ett område som du mycket riktigt påpekar är kringgärdat av tabun. På det sättet blir hon ett synligt ansikte bland många anonyma drabbade, och förhoppningsvis därigenom också ett hopp om ljusning för andra. Personligen uppfattar jag texten som starkt avdramatiserande och inte förenklande.
Generellt står krönikor i NSD för skribentens egna åsikter. På det viset vill vi ge plats för en mångfald av olika åsikter och infallsvinklar kring ett ämne, precis som vid publiceringen av din insändare. Det innebär att Anna Hörnells berättelse är hennes egen, uttryckt med hennes egna ord.
Kanske är den kritik vi på NSD borde ta till oss att vi skulle skriva mer om – och därigenom ge fler bilder av – detta viktiga ämne.