”Höj läraryrkets status och gör yrket mer attraktivt för att motverka lärarbristen”. Det var målet med reformen med 1:e lärare (5 000 kr/mån) och det senaste lärarlönelyftet, 2:e lärare (2 500 kr/mån).
Det senaste lyftet skulle premiera ”särskilt kvalificerade lärare”. Enligt kriterierna har en sådan person särskild kompetens (fler universitetspoäng, forskning?), har utvecklat ämnen och undervisning, handlett kollegor, haft svåra undervisningssituationer och så vidare. Kort sagt en kunnig, engagerad lärare på ren svenska.
På Hjalmar Lundbohmsskolan har många både erfarna, kunniga och engagerade lärare blivit helt utan lyft. Andra har både fått 5 000 kr och 2 500 kr, det vill säga en ökning på 90 000 kr/år.
Är det rimligt? Lika lön för lika arbete?
Många upplever sig orättvist behandlade och att de blivit utan, för att de varit för ”frispråkiga” – inte oskickliga! Samtidigt ska vi lära eleverna betydelsen av likabehandling och demokrati. Verkligheten ser annorlunda ut. Mycket annorlunda.
Vad gör facken då? Jo, de har gjort en skrivelse om att inte kompensera ”nollorna” i nästa löneöversyn, trots att arbetsgivaren haft sådana intentioner. Märkligt kan tyckas, men det kanske räcker med att studera vilka lyft fackrepresentanterna själva fått.
Nu gäller det att snabbt reparera skadan! Ge lärarna snabbt garantier för att alla får samma lyft som alla andra. Annars kommer ännu fler dugliga, ambitiösa lärare som behandlats orättvist att lämna skolan. Tvärtemot reformens intentioner!
Skolan är ingen lekstuga, det handlar faktiskt om våra barns och Sveriges framtid!