Min arbetsplats är en stor och aldrig stillastående maskin. Till skillnad från många andra maskiner är det inte dött material som processas i den utan det är människor. Människor av kött och blod som har känslor och viljor, som är någons mamma eller bror.
Maskinen är inte är konstruerad av skruvar och kugghjul utan det är människor som utför processerna. Det är människor som ger hjälpen. Jag är en sådan människa. Jag är sjuksköterska och jag jobbar på ortopedkliniken på Sunderby sjukhus.
Det finns en likhet mellan denna maskin och många andra och det är att den inte tål hur hög belastning som helst. Kugghjulen kan bara snurra med en viss hastighet, sjuksköterskorna kan bara dela piller till 100 procent av sin förmåga, undersköterskorna kan bara assistera vid dusch till 100 procent av sin förmåga, läkarna kan bara byta höftkulor till 100 procent av sin förmåga och dessutom gör vi allt detta hela tiden beroende av varandra. Där den enes arbete slutar vidtar den andres. Patienten måste duscha för att få komma upp på operation och få sin trasiga höft åtgärdad och efter operationen måste hen få vissa piller för att må bra. Det är ett väldigt komplext och skört maskineri.
Nu har vi fått veta att ett projekt kring framtagandet av en ny schemamodell har fått avslag. Ett projekt som hade som syfte att minska arbetsbelastningen och därmed locka nya medarbetare till oss samt få redan anställda att vilja stanna kvar. Ortopeden är nämligen en av de kliniker som tampas allra hårdast med bristen på personal. Av ordinarie 43 vårdplatser kan vi bara ha 28 öppna. Det här projektet var således jag och alla mina kollegor väldigt entusiastiska till men nu har alltså landstingsledningen sagt blankt nej.
Till vilken nytta undrar jag? För att spara pengar? Vilka pengar? De pengar som nu går till övertidsersättning och inhyrandet av stafettsjuksköterskor eftersom det inte finns tillräckligt med personal för att fylla luckorna i schemat? Eller de pengar som nu måste täcka skador orsakade av längre vårdköer?
Vi är nu nere på rekordlåg beläggningskapacitet dock inte rekordlågt beläggningsbehov. Patienterna finns kvar där! De klamrar sig fast vid britsen på akutmottagningen efter besked om att inte kunna bli inlagda trots att de inte kan stå på benen och de skickas hem nästan direkt från operationsbordet med en papperslapp om att ta stygnen på hälsocentralen om tre veckor.
Och vi, vi springer, vi tar inte rast, vi jobbar övertid, vi sover dåligt. Varför? Jo, för att vi står inte ut med att det rationaliseras med människor! Så vi rationaliserar med oss själva istället och vilken paradox är inte det?
Så nu kommer vi själva med ett förslag för att finna ett slut på detta. Ett förslag som vi fotfolket, med vår erfarenhet av fotarbete, har mycket förtroende för och så får vi nej!
Då vill jag fråga landstingsledningen vad ska ske istället? Hur ska vi komma åter till 43 öppna vårdplatser?
Jag känner mig faktiskt kränkt! Att de idéer, sprungna ur flera års erfarenhet av verksamheten som jag kommer med till verksamhetens gagn inte anses värdefulla. Att det inte spelar någon roll att just jag håller en avskedsansökan i handen.
Jag är ett kugghjul i en maskin, har ni i landstingsledningen något på lager att byta ut mig med? Hur många har ni? Jag är inte den enda som står med det där pappret i handen. Maskinen är väldigt trasig. Vem ska ta hand om brutna höfter när alla kugghjul ramlat av?