Paniken efter de senaste PISA-rapporterna (internationella bedömningar av elevers skolresultat) har inspirerat skolpolitiker och mediefolk till ytliga och ovetenskapliga debattinlägg.
Var har de framstående skolforskarna, som finns vid universiteten från Luleå till Malmö tagit vägen? Höj era röster eller skriv där allmänheten kan läsa er!
Vad elever och lärare behöver nu är inte spretiga och verkningslösa ”reformer”, utan uppmuntran och stöd medan de sliter med att förverkliga skolans värdegrund och kunskapsmål.
Debatten får oss att tänka på skolforskaren Sarasons paradox: ”Ju mer något förändras dess mer förblir det samma sak” (Se: ”Skolekologi” 1980). Förklaringen är att de flesta reformer är ytliga och lämnar skolans maktstrukturer orörda.
På det sättet bevarar vi, ja, till och med cementerar dem, och ”dess mer förblir det samma sak”. Skolans resultat avgörs av lärarnas kompetens – inte av fler betygstillfällen eller diskriminerande lönesplittring av lärarkåren (”5000-kronors-förstarna”).
De som söker till lärarutbildningen måste kunna uppleva att yrket har status, uppskattas av samhället, konkurrenskraftiga löner och att det finns reella karriärmöjligheter för alla lärare. Detta kräver bland annat kompetensutveckling på arbetstid.
Om inte huvudmännen och lärarfacken fattar detta, måste lärarna själva höja sina röster. Hur ska vi annars få en bättre skola?
Och vad säger lärarutbildarna?