Luleås skola glömmer de utsatta barnen

Skolmiljö. För en del elever är ett vanligt klassrum en omöjlig arbetsplats. Tänker Luleå kommun på dem, undrar insändarskribenten.

Skolmiljö. För en del elever är ett vanligt klassrum en omöjlig arbetsplats. Tänker Luleå kommun på dem, undrar insändarskribenten.

Foto: JESSICA GOW / TT

Norrbottens län2016-05-11 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Alla barn klarar inte av att vara i vanliga skolan. Exempelvis barn som har neuropsykiatriska funktionshinder som autism och ADHD.

Annorlunda barn. Barn som redan har svårt att manövrera i vår normativa värld, men som är precis som oss alla: när vi får rätt förutsättningar klarar man målen, får godkänt i skolämnen ofta med bra betyg.

Men det händer mycket sällan i en vanlig skola, utan omfattande anpassningar som kanske inte är möjligt på grund av lokalbrist och personalbrist. För många av de här barnen, vi vet för vi känner dem – många av oss delar någon av deras diagnoser – har den vanliga skolan varit ett helvete. I de flesta fall är den det fortfarande eftersom trenden i landet är det billigare alternativet inkludering. Det betyder att alla barn, oavsett behov av stöd, helst ska gå i en vanlig skola vanlig klass.

Hur mycket skulle du lära dig om din skoldag var på ett tivoli? Hur mycket skulle du lära dig i fritt fall? Hur skulle du kunna räkna matematik i en berg- och dalbana?

Om de på tivolit skulle göra plötsliga höga ljud i dina öron, skrika ovidkommande saker – hur skulle det gå för dig på proven? Skulle du vilja gå dit igen? Om det bara var du som upplevde din skoldag så, hur inkluderad skulle du känna dig då? Eller så får du sitta i ett rum eller korridor och göra dina skolarbeten där? Är man inkluderad då?

Om skolplikten ändå tvingade dig att gå dit varje dag, skulle du då kanske till och med börja slåss och sparka vilt omkring dig? Eller om du är mer introvert börja skada dig själv när du kom hem? Många av dessa barn gör nämligen det, om det inte går i en skola anpassad fullt ut. En skola med små grupper, höglärartäthet, många lokaler att dra sig undan i, djup kunskap om barnens funktionshinder och svårigheter och oändligt mycket lugn och ro. En skola med förutsättningar för just det här barnen att lyckas. Så att deras självkänsla får en chans.

Det är en absurd lek, som ni folkvalda politiker ägnar er åt. Vi hoppas det är ett symptom på önsketänkande och inte på det värre alternativet: ett cyniskt sätt att dölja en besparing på barn med allt för kostsamma funktionshinder. En stor fråga som ni styrande borde ställa till er själva är hur vi ska göra så att alla barn ges en verklig möjlighet att vara en del i samhället nu och för all framtid.

Om inte medmänsklighet får era hjärtan att slå fortare borde samhällsekonomin göra det. För alla barn blir vuxna. Vuxna som har blivit mobbade och kränkta i hela sin uppväxt. Barnen på en skolgård går nämligen inte på det där med inkludering. Vem är det som ska bort? Den som är konstig. Vuxna som i hela sitt liv fått ett entydigt besked från samhället: om du inte är som vi, då får du skylla dig själv. Vi vill inte ha dig här. Du passar inte in.

Var hamnar de? Inte i inkludering.

Så kommunpolitiker vill jag att ni skaffar er kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder och möjliggör en bra skolgång även för dessa barn. Låt inkludering vara målet inte metoden. Det måste finnas en skola, ett alternativ för dessa barn i Luleå kommun.