Att jobba som lärare borde innebär att man respekteras för sitt kunnande och sin professionalitet. En lång och krävande utbildning som innehåller både teori och praktik, borde borga för att lärare som yrkesgrupp ses som experter inom sitt område - nämligen att undervisa.
Men tyvärr ser verkligheten inte ut så. Vi lärare går på knäna under en allt tyngre arbetsbörda. Vi utsätts alltför ofta för hot och våld. Vi utsätts vidare för otillbörliga påtryckningar av skolledare, elever och föräldrar när uppgifter rättas och betyg ska sättas.
Istället för uppmuntran i det dagliga arbetet, är det vanligt att lärares ämneskunskaper och pedagogiska insatser ifrågasätts.
Trots att skolan debatteras flitigt av både politiker och andra opinionsbildare så finns det ändå förvånansvärt liten kunskap och förståelse för vad vi lärare egentligen sysslar med under dagarna. Istället för att lyssna på de som dagligen befinner sig mitt i stormen, är det andra intressenter och intressen som hamnar i fokus. Elever, föräldrar och skolledares krav och önskemål hörs betydligt oftare än lärarnas.
Hur har det kunnat bli så? Stort utrymme får till exempel larmrapporterna om elevernas sjunkande kunskapsnivåer, och i dess kölvatten får man ta del av elevernas egen analys om varför det har blivit så. Det handlar förstås alltid om brister hos läraren.
När elever inte lyckas nå sina önskade studieresultat så är det alltid någon annans fel till att det har blivit så.
Och kanske är det här pudelns kärna när vi pratar om skolan och de försämrade skolresultaten. Men skolan tar faktiskt emot de barn som föräldrarna sätter till världen och fostrar!
En skola som tvingas ta emot barn som sällan eller aldrig har tvingats ta eget ansvar eller som kräver en omedelbar behovstillfredsställelse av just sina önskemål, kan inte lyckas.
Om arbetsmiljön i skolan dessutom präglas av dålig respekt gentemot de som är anställda att förmedla kunskapen, då förvärras problemen.
Skolan är en stor arbetsplats där många är inblandade och där hänsyn till olika intressen alltid måste övervägas. Följaktligen finns det mycket begränsade möjligheter till individuell undervisning och individuella lösningar (som väldigt många elever kräver).
En lärare som arbetar heltid kan exempelvis ha sex olika kurser parallellt och där varje kurs kan omfatta 30 elever. Med andra ord kan en heltidsarbetande lärare möta 180 elever per vecka! Finns det någon annan yrkesgrupp som har ett så stort ansvar för andra människor och som samtidigt har skyldigheten att se till var och en utvecklas och når sina satta mål?
Om detta dessutom fortgår samtidigt som skolledare vill piska fram höga betyg i marknadsföringssyfte, ja, då landar vi i den problematiska situation som vi nu befinner oss i: lärare mår dåligt, det nya betygssystemet riskerar att urholkas och drabbas av inflation och kunskapsnivåerna fortsätter sjunka.
Lärarjobbet kunde verkligen vara ett drömjobb, och borde vara det. Istället skrämmer yrket bort de som redan är yrkesverksamma och avskräcker de som kanske hade tänkt sig en framtid bland våra barn och ungdomar.