Missbruksvård kräver engagemang

DROGER FLÖDAR. Som knarkkollektiv med dagpersonal beskriver insändarskribenten missbruksvård när personalen inte är där fysiskt eller mentalt.

DROGER FLÖDAR. Som knarkkollektiv med dagpersonal beskriver insändarskribenten missbruksvård när personalen inte är där fysiskt eller mentalt.

Foto: Aas, Erlend

Norrbottens län2015-04-15 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag blir riktigt upprörd när jag läser om att anmälan mot Fagerbackens behandlingshem har lagts ner och att socialnämnden inte hittade några brister i den vården som klienten på behandlingshemmet har fått.

Först och främst - är det rätt att instansen som blir anmäld för brott eller grova brister själva ska göra en utredning om saken?

För mig känns det väldigt märkligt. Det är inte så konstigt att dom inte hittade några brister i sin egen verksamhet.

Vem är jag då? Jag är själv en före detta missbrukare och har erfarenhet av missbruksvården från insidan. Jag vet hur den fungerar och hur den ofta ser ut.

Som missbrukare blir du ofta mer ”förvarad” än vad du blir hjälpt, enligt mina erfarenheter. Du har förväntat dig att du kanske ska få bearbeta dina problem, men sedan upptäcker du att det inte finns någon du kan ha samtal med, utan större tiden av behandlingen spenderar du med dom andra missbrukarna utan personalens uppsikt (dom är i fikarummet).

Vad tror du då händer om du stänger in en bunt missbrukare i en byggnad och säger: Nu ska ni bli drogfria! Ni får vara här så länge ni sköter er... Hejdå nu går vi och fikar. Eller ännu värre: Nu åker vi hem för dagen!

Jag har själv varit på ett hem där personalen åkte hem på kvällen. Varje kväll så körde bilar in på parkeringen och levererade droger.

En av dom jag satt på behandling med dog på sitt rum, några andra dog efter behandlingen. Det säger ganska mycket om hur dom blivit hjälpta i vården.

Det här är något som sker över hela landet, Både i HVB-hem och vanliga behandlingshem, men det är inte så ofta det skrivs om det och ännu mindre någon som gör något åt saken.

Ett knarkkollektiv med dagpersonal skulle jag vilja kalla alla hem där personalen antingen inte är där fysiskt eller inte är där mentalt.

Om man vill att detta ska fungera krävs engagemang och ett intresse för att hjälpa människor. Jag önskar att även social förvaltningen kan inse detta, innan det är för sent!