Professor Patrik Söderholm från LTU kritiserar uppgifter om gruvor i utställningen Inland vid Norrbottens museum. Han har dock en rad missvisande påståenden. Minerallagen ger stora möjligheter för lycksökare att öka aktiekursen när en gruva planeras eller startats. Mängder av gruvfiaskon har visat det. Aktieägarna hoppas den låga mineralavgiften bara måste göra gruvan lönsam. Att bara betala 2 promille! 3/4 får markägaren och 1/4 går till staten. Av varje miljon kronor av det beräknade mineralvärdet får markägaren därmed 1 500 kr. och staten 500 kr.
Visst finns malm i det här landet, men fyndigheterna är globalt fattiga. LKAB:s står för bara cirka två procent av världens järnmalmsuttag. Att bolagen väljer Kanada och Australien beror på att de har mycket rikare tillgångar.
Visst är Kristineberg i drift, troligen för att den är en underjordsgruva, liksom Kirunagruvan som levt i över 100 år och som följer malmkroppar till flera tusen meters djup. Moderna gruvor är dagbrott: Exempel på deras livslängd: Storliden sex år, Svartliden tio år, Blaiken 1,5 år och Svartträsk knappt ett år.
Alla dessa gruvor har startats på 2000-talet, då gruvbolagen enligt professor Söderholm skulle täcka kostnaderna för efterbehandling. Men det stämmer inte. Gruvbolagen har inte på långt när deponerat de summor på flera hundra miljoner som gruvorna kostar i återställning. De kostnaderna får skattebetalarna står för. Vad slutnotan blir för Northland (2012-2014) vet vi ännu inte.
Professorn ställer också frågan: Vill vi ha ett samhälle utan risktagande? Som ekonom på en professur sponsrad av gruvbranschen, tycker han självklart om nuvarande ordning. Men om risktagande äventyrar vattnet, de ekologiska livsbetingelserna och lokalbefolkningens möjligheter till försörjning, vare sig den handlar om renskötsel, jakt, fiske eller turism, så är det bättre att inte ta risken.
SVAR DIREKT: Min kritik handlade om hur ensidigt museets utställning behandlade fakta om gruvor, så lägg inte ord i mun på mig. Artikeln konstaterar tydligt och klart att allt inte nödvändigtvis är bra, till exempel kring mineralersättningen. I min replik till museichefen står det uttryckligen att lagstiftningen kring efterbehandling inte tillämpas tillräckligt strikt. Jag säger aldrig att alla gruvor lever länge, men dra inte som museets utställning alla över en kam. Aitikgruvan är också ett dagbrott och har kontinuerligt ökat sin produktion sedan 1968. Jag har tillsammans med kollegor haft finansiering från såväl LKAB som från Naturvårdsverket för att studera miljöregleringen av industrin och jämföra med denna mellan länder, och jag delar fullt ut debattörernas syn på att miljöpåverkan måste väga tungt i prövningen av gruvor.