Nils Harnesk (S), ersättare i Luleås kommunstyrelse, vädrar i NSD (4 december) sin besvikelse över det avbrutna samarbetet med Miljöpartiet. Det är en upplevelse som vi delar. Han nämner dock inte orsaken: att hans S-ledning redan 2015 utsåg Moderaterna till sina nya vänner i Luleå.
I stället spekulerar han i att MP:s byte av gruppledare 2014 skulle varit avgörande. Men hur kommer det sig, Nils Harnesk, att du ser grandet i din broders öga, men inte blir varse bjälken i ditt eget? Det vill säga S-ledningens nya laguppställning efter Karl Petersen.
När Harnesk pekar ut Miljöpartiet som det främsta oppositionspartiet i Luleå kommun, så är det bara att tacka för berömmet. Det betyder att vi sköter vår uppgift. Det är annat än vad Moderaterna får höra från sitt eget husorgan Norrbottens-Kuriren (10 november):
”... i Luleå, där Moderaterna nickar ja och amen åt så gott som allt som kommunens vänstermajoritet beslutar om.”
Det är en korrekt iakttagelse som bör kompletteras med ett undantag – migrationsfrågorna. Där röstar Moderaterna i Luleå med SD.
Inför valet i Luleå kommun nästa år är det mesta en öppen historia. Ska S återgå till rödgrön politik eller ska S vandra vidare i en mer gråblå inriktning? Kursen är dock inte entydig, ska medges.
Kommunalrådet Yvonne Stålnacke, som avgår vid nyår, har visat starkt engagemang för till exempel nyanlända och ensamkommande. I hennes ställe träder Lenita Ericson in, ett vintercyklande kommunalråd som gärna talar om klimat- och miljöfrågor.
S-ledningens största problem de senaste åren har varit hur den driver processer.
I fallet Framtidens skola erkänner man att det mesta gick på tok. Ändå fortsätter S-ledningen med samma misstag på andra områden. Senast i frågan om mat för äldre, där pensionärsorganisationerna helt körts över. Väljarna lär inte glömma.
En annan osäkerhet inför valet är övergången till endast en valkrets. Det kan bidra till att Socialdemokraterna tappar sin egen majoritet och tvingas söka ett formaliserat samarbete, baserat på ömsesidig respekt. Partiet har utan avbrott haft makten i Luleå sedan 1930-talet och vill inte släppa taget. Å andra sidan finns flera exempel i Norrbotten under 2000-talet – Kalix, Boden och nu i Gällivare – på hur en bred regnbågsallians från höger till vänster tar över efter ett gammalt självtillräckligt S-styre.
Nils Harnesk listar en rad saker som MP uppnått med ”sin politik” tack vare tidigare samarbete med S, såsom kollektivtrafik, biogas, cykelvägar och satsning på att göra Luleå till en fristad för författare.
Att S fjärmar sig från dessa frågor – som om det vore något MP släpat in utan egentligt intresse från S – är sorgligt att höra. Dessa frågor är nödvändiga för att Luleå kommun ska nå sina mål inom hållbar utveckling – enligt Borgmästaravtalet och Vision 2050. Vi vet också att det finns stort stöd för dessa frågor, inte minst bland S-politiker och väljare.
Nils Harnesk kan träta med Miljöpartiet om det förgångna, men när det gäller framtiden är det de gåtfulla Moderaternas vägval som kan ha störst betydelse.
Partiet har i Luleå kommun inte bara lämnat sin roll som borgerligt oppositionsparti, utan man har lyckats med konststycket att samtidigt närma sig både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Den kärleken bör rimligtvis besvära de sociala demokraterna i S.
Efter valet nästa år ser Miljöpartiet de gröna fram emot samarbete med ett eller flera partier, allt beroende på valresultatet.