Jag möts ofta av frågor om pensionssystemet som de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna står bakom. I överenskommelsen står att vi ska vårda reformen, och om ändringar ska göras ska partierna bakom överenskommelsen vara överens.
Vidare ska garantipensioner, arbetsinkomster och övriga pensionsinkomster beskattas på samma sätt. Denna del i överenskommelsen bröt regeringen mot när jobbskatteavdraget infördes.
I det tidigare ATP-systemet ingick ålderspension, förtidspension och efterlevandepension. Nu har vi ett rent ålderspensionssystem.
Staten tog ansvar för utbetalningarna av garantipensionen, ATP systemets förtids- och efterlevandepension, vilket beräknades till en kostnad för staten på 300–350 miljarder kronor men är 385 miljarder. Riksdagen har 1994 beslutat att AP-fonderna skulle kompensera statsbudgeten genom en finansiell överföring. Under tre år, 1999-2001 har överföring motsvarande 258 miljarder kronor gjorts.
Det är denna myt eller skröna som vissa i okunskap eller andra skäl beskyller Göran Persson för att ”ha tagit”. Genom att överföringen inte motsvarade statens kostnad för garantipension, förtidspensionen och efterlevandepensionen så stärktes pensionssystemet till fördel för pensionärerna.
Genom den nu höga arbetslösheten kommer det inte in avgifter till pensionssystemet i den omfattning som gör att pensionärerna kan få den pensionsrätt som de arbetat in och betalt avgifter för. När det inte kommer in tillräckligt med pengar till pensionssystemet så sänks pensionen vilket skett under tre år.
Regeringen har satsat på jobbskatteavdraget i storleksordningen 140 miljarder. I stället borde regeringen satsat på jobbskapande åtgärder som lett till minskad arbetslöshet och stärkta pensioner.
Pension är uppskjuten lön som skulle ge pensionärerna en värdig ålderdom. I stället betalar pensionärer högre skatt än de som arbetar. Ett par med medelpension har sedan 2007 betalt mer än 100 000 kronor mer i skatt. Är detta rättvist?
Alla uppgifter ät hämtade från den borgerliga regeringens departementsskrivelse (Ds 2009:53) och från riksdagens utredningstjänst Dnr 2014:749.