Under november månad blev det klart att Ukraina avbryter försöken att få till stånd ett närmare samarbete med EU.
Sveriges utrikesminister
Carl Bildt kommenterar detta på Twitter med orden ”Ukrainas regering bugar plötsligt djupt
för Kreml. De brutala påtryck-
ningarnas politik fungerar tydligen”.
En utomstående betraktare häpnar inte över händelseutvecklingen utan mer över utrikesministerns kommentar.
Givetvis utövar stormakten påtryckningar på sin svagare granne att rätta in sig i ledet.
Självfallet ligger det inte i Rysslands intresse att EU flyttar fram sina positioner till landets gräns.
USA markerade mot Cuba och Sovjetunionen under Cubakrisen för 50 år sedan att man inte var intresserade av sovjetiska robotar i ett grannland och på samma sätt markerar Ryssland i dag mot Ukraina och EU.
Vad hade utrikesministern väntat sig?
På samma naiva sätt som i exemplet ovan har Sveriges regering lagt ned det svenska försvaret och utgått ifrån att alla ska vara välvilliga mot ett litet land utan försvar och inte ge sig på oss i någon form.
Man har också räknat med att om det otänkbara ändå skulle hända så får vi säkert hjälp från starka vänner.
Det har emellertid blivit allt klarare att stormakter i vår närhet åter blir starkare och har tydliga ambitioner att dominera den politiska arenan i Norden.
Det har också visat sig att andra stormakter, som alla trodde var de medelstora och små nationernas vänner, i lönndom spionerat på både medborgare och statsledning hos dem som litade på deras välvilliga inställning. Inte heller detta är något konstigt.
Det ligget helt i stormaktens natur att söka dominera sin omgivning och det enda konstiga är att vår statsledning inte tycks begripa detta faktum.
Vad görs då i Sverige för att öka vår beredskap?
Ja, vår utrikesminister är som sagt upprörd och förvisso köps det prylar som aldrig förr.
Men vi fortsätter att rusta ned den viktigaste delen i vårt försvar - människorna.
I någon form av nyliberalt ekorrhjul framhärdar regeringen i att ingen ska vara tvungen att försvara landet utan att bara de som själva vill ska bli soldater och sjömän.
Samtidigt stiger personalkostnaderna och Försvarsmakten ser över möjligheterna att dra ner ytterligare på den anställda personal som skulle vara så överlägsen de värnpliktiga genom att göra om yrkessoldaterna till soldater i reserven, alltså soldater som fått utbildning men som nu har civila jobb och kallas in med jämna mellanrum för utbildning samt vid beredskap.
Läsaren torde märka att beskrivningen av de nya reservisterna är snarlik en beskrivning av ett värnpliktssystem med skillnaden att vi numera utbildar en bråkdel av vår befolkning istället för alla vapenföra.
Även de mest övertygade vännerna av det nya försvaret borde väl snart se åt viket håll tecknen pekar, begripa att de haft fel i sitt teoretiserande om en fredlig omgivning och yrkesförsvarets överlägsenhet samt förhoppningsvis göra något åt vårt för tillfället usla försvar genom att återinföra värnplikten.