Under 2015 och 2016 sålde Lulebo 3000 lägenheter till Rikshem och Heimstaden, två stora bolag som bland annat förvaltar privat pensionskapital. För de privata bolagen var det här en bra affär. Lulebos dåvarande ledning gjorde en konsekvensanalys som visade att enbart fastigheterna som såldes till Rikshem hade en avkastning på 62,3 miljoner per år, vilket motsvarar 4 procent av köpesumman på 1,6 miljarder.
Av pengarna som Lulebo fick in vid försäljningen har man placerat en miljard på ett bankkonto under hela 2016 (NK 16 februari). Avkastningen på denna placering var 0,4 procent eller 4,2 miljoner. Rikshems avkastning på de förvärvade fastigheterna blir cirka 10 gånger högre än vad Lulebo får på sitt bankkonto. När det handlar som så stora summor som en miljard innebär det en skillnad på många tiotals miljoner per år.
Det är lätt att förstå varför de stora kapitalförvaltningsbolagen vill placera sina pengar i fastigheter. Speciellt äldre fastigheter har under de senaste åren varit det allra bästa sättet att investera kapital.
Det är svårare att förstå varför socialdemokraterna i Luleå väljer att sälja ut Lulebos högavkastande fastigheter och sedan placera en miljard på banken till nästan nollränta. Det är att likna vid förskingring av kommunmedborgarnas gemensamt ägda förmögenhet.
Jag ser nu att Kiruna kommun har planer på att sälja ett antal allmännyttiga lägenheter till just Heimstaden. Ett gott råd är att titta noga på och ta lärdom av de misstag som Luleå kommun har gjort.
När kommunala amatörer ska göra storaffärer med proffsen på finansmarknaden händer det alltför ofta att kommunen drar det korta strået i affären.