Jag läser om Jens Tillman, tränaren i Luleå basket, som ertappades när han körde bil drograttfull och hamnar tillbaka i den hemska tiden då det hände. Det som inte får hända.
Det är sent en lördag kväll. Min bästa kompis ska sova över hos mig. Vi borstar tänderna tillsammans och fnissar och fånar oss i badrummet, så som tjejer i 13-års åldern gör. Jag hör att ytterdörren öppnas och strax därefter stängs den igen. Ingen där. Nästa morgon kommer pappa in till mitt rum. Hans ögon är rödgråtna, han är lågmäld och han darrar på rösten. Han säger att det är bäst att min kompis går hem för att det har hänt något allvarligt. Jag blir rädd.
Min bror som är fem år äldre hade ganska nyligen fått körkort. Han hade varit på fest hos en kompis. Vad som hände där och varför han gjorde som han gjorde vet jag inte. Han tog i alla fall beslutet att komma hem, sno pappas bilnycklar och sätta sig i bilen med ganska hög promillehalt av alkohol i blodet. Han tog ett varv på stan med mersan. Samtidigt står en tjej och väntar på bussen lite längre bort. Jag tror att hon är med sina vänner, men är inte säker. Men jag är säker att hennes nära och kära mest av allt hade önskat att hon inte hade stått där då. Då hade hon varit vid liv idag. I alla fall inte blivit dödad av min bror.
Tiden därefter tog hårt på oss alla i familjen. Inte minst när dödsannonsen kom urklippt i ett brev med posten. Hon var i samma ålder som honom, med livet framför sig. Så tragiskt, så meningslöst.
Det här har jag bara berättat för mina närmaste tidigare. Men om jag genom att dela med mig av denna händelse kan förhindra att en person sätter sig vid ratten påverkad av droger eller alkohol så är det värt det. Alla gånger. Tyvärr var det inte sista gången min bror satte sig vid ratten påverkad. Därför ber jag inte om ursäkt för det jag gör nu. Det är dags brorsan, att du tar ansvar. För ditt eget och andras liv.