Håller inte den ekonomiska modellen längre? Det är en relevant fråga i många sammanhang.
I hela världen har kriser kommit och gått genom historien. Den nu levande generationen kommer ihåg andra världskriget på 1940-talet och dessförinnan första världskriget kring 1915.
Efter dessa fruktansvärda krig utvecklades nuvarande samhälle under en epok vi kallar för industrialismen med hjälp av en ekonomisk modell som tjänstgjort och gjort det möjligt tillsammans med en samhällsdriven drivkraft med kapital som insats.
Den så kallade ”tillväxtdoktrinen” där hela världen mäter tillväxt med BNP, bruttonationalprodukten som summan av alla varor och tjänster ett land producerar under ett år.
För att modellen ska fungera och inte krascha eller kollapsa behöver tllväxten öka över tiden.
Det visar sig att modellen tjänstgjort när samhällen är under en byggnadsfas, vilket var fallet under industrialismens tidevarv då samhällen utvecklades från primitiva jordbrukssamhällen till moderna konsumtionssamhällen med befolkningar koncentrerade till stora städer genom en urbaniseringsprocess.
Samtidigt när så sker under flera decennier ökar BNP-tillväxten och når nivåer då det egna kapitalet i många och allt fler fall inte räcker till utan en kreditdriven lånefinansierad tillväxt blir istället drivande för samhällsutveckling. Där är vi nu i den globaliserade världsekonomin.
Skuldsättningen ökar i rekordfart och har nu blivit ett allvarligt problem i stora delar av världen. Det egna kapitalet har inte längre kraften att driva på utan krediter, lån och skulder blir konsekvensen i det moderna samhället.
Bostadssektorn är nu en av världens stora brancher med stor lånefinansierad del där enorma skulder skapas. Fastighetsbranschen med personer, bolag och banker är djupt involverade i lånefinansierade affärer. Om priserna på fastigheter når en topp och börjar falla i pris får det direkt allvarliga konsekvenser i samhället. Den ekonomiska modellen motverkade och dämpade en tidigare i historien alltför snabb prisökning genom att öka kostnaden för lånefinansierngen, det vill säga höja räntan på lånet.
Men den principen är nuförtiden mer eller mindre övergiven och kostnaden för lånet snarare minskar samtidigt som tillgångspriserna på till exempel bostäder ökar. Numera går det mot ”nollränta” i hela världen, det vill säga det kostar knappt att låna pengar. Långivare har alltid tagit betalt för att de lånar ut sina pengar eller kapital. På grund av detta tar de ut en ränta, alltså en kostnad för låntagaren.
Nu är stora delar av världen allt från privatpersoner, företag till stater så högt belånade och återbetalnings skyldiga att utlångingen går trögare vilket gör att tillväxtdoktrinen är hotad i och med att den hela tiden eftersträver tillväxtökning.
Nyligen lanserade USA-professorn Kenneth Rogoff ett kreativt förslag. När räntan inte längre kan sänkas mer än till noll ska inlåningsräntan kunna bli negativ, det vill säga att den som lånar ska få betalt av kreditgivaren för att låna pengar.
Konsekvensen av förslaget kan belysas med följande exempel :
Den som lånar 10 miljoner i 10 år kan med en negativ inlåningsränta på 1,5 procent få 150 000 kronor per år av långivaren som tack för att man lånat pengarna. Efter 10 år kan låntagaren betala tillbaka lånet på 10 miljoner och samtidigt under perioden erhålla 1,5 miljoner av långivaren för att ha lånat pengarna. Skulle det här bli verklighet vilket professor Rogoff menar är nödvändigt för att få fart på världsekonomin så har kartan för ekonomi totalt gjort lappkast och ett paradigmskifte blir ett faktum.
Även om det löser problemen med den nuvarande ekonomiska modellen som gått in i väggen så skapar förslaget om det mot förmodan blir verklighet mer av andra redan diskuterade stora problem som konsekvens för klimatfrågor, överkonsumtion, resursutnyttjande etc.
Observera att nu handlar det inte om privata lån till medborgare utan om bankingaffärer, det vill säga lån mellan centralbank och banker. Principen är dock totalt diametral mot nuvarande modell och i förlängning oklar.
En mer relevant fråga som måste diskuteras är om inte den grundläggande tillväxtdoktrinen måste ifrågasättas för det framtida samhället.
Är den verkligen hållbar?