Den svenska underklassen är skyldig att visa underdånighet mot den ekonomiska makten och dess politiska marionetter. Med mössan i hand skall underklassen, utan bitterhet över orättvisor och kränkande behandling, acceptera sin plats i den så kallade samhällsgemenskapen. Att i handling, ord och skrift ta strid för sin sak är kränkande mot den styrande eliten. Det betraktas som en självklar brist på respekt för allas lika värde.
Men underklassen då, eller cirka 30 procent av befolkningen. Behandlas den med respekt och är lika mycket värd som majoritetsbefolkningen? Självklart inte, eftersom alltings jävlighet vilar på flyktingars, tiggares, fattigpensionärers, funktionsnedsattas, lågutbildades, oregerliga ungdomars och ”självförvållade” sjukas axlar.
Här är det fritt fram att kränka och förnedra, och eliten backas upp av majoritetsbefolkningen i allmänhet, men, av medelklassen i synnerhet. Att slicka uppåt och sparka på de som redan ligger är en folksport. Men det betraktar inte den dominerande bruna mittensörjan som en brist på respekt för allas lika värde.
Lika värda är en mycket liten minoritet – de som sitter i sina elfenbenstorn och anser sig vara nyliberalismens gudar. Mindre värda är det stora folkflertalet, för enkelhetens skull kallad medelklassen, som dock accepterar sin lott därför att ”gudarna” slänger ner små smulor från sitt dignande smörgåsbord. Den relativt stora minoritet som betraktas vara tärande bromsklossar, har ändå en väldigt viktig samhällsfunktion, nämligen att agera spottkopp åt den självupptagna majoritetsbefolkningen,
Så ser den ut, dagens sociala samhällspyramid, konstruerad av den fascistoida nyliberalismen, och den verkar vara allmänt accepterad i de flesta samhällskikt – eller?