Att leva nära någon som har psykisk ohälsa är frustrerande och en kamp på flera olika sätt. Det är en kamp att hela tiden försöka finnas där och stötta, samtidigt som man ska försöka ta hand om sig själv och hitta styrka att orka.
Men den största kampen och det största helvetet, ja det har den som lever med psykisk ohälsa av olika slag. Den som inte vet varför det blir som det blir och som egentligen inte får någon hjälp från vården.
Den som inte får någon direkt förståelse från samhället och som samtidigt med sitt dåliga mående i perioder, även måste möta fördomar och en massa åsikter baserade på en hel del okunskap.
För orkar det gör man som anhörig. Kärleken och det som finns i grunden gör att man hittar styrka och ork som aldrig tar slut.
Svaghet, säger någon om personer som mår dåligt. Synd om dem, säger andra, men det är väl bara göra en förändring och ta tag i sig själv, ja så låter det ofta bland den generella majoriteten i dagens fina samhälle.
Vården, ja där låter det mer, om du bara gör si och så, tar din medicin eller om du börjar tänka på lite på ett annat sätt, ja då ska du se att det blir bra.
En massa ord och svammel från de som tror sig veta, men som sedan får erkänna att just detta funkade inte, så då ska det testas något annat istället.
Till anhöriga, som lever bredvid, säger man knappt någonting från vårdens sida, medan samhällets attityder låter som att det är så synd om en, gud vad tråkigt. Du måste ta hand om dig själv också.
Men om vården skulle kunna hjälpa och ta hand om den man lever med på ett bättre sätt, så ska du se att det även blir bra med dig, säger man. Men plötsligt uppstår en tyst mur.
Jag kan bli så frustrerad över samhällets svek gentemot både personer som lever med och som lever vid sidan om psykisk ohälsa. För var finns hjälpen för alla vi som på olika sätt påverkas?
Ja, jag kallar det ett svek, för det känns faktiskt inte som om det finns någon hjälp eller lösning för den som lever mitt i ett helvete, inte heller något stöd eller någon hjälp av värde för den som står och lever vid sidan om.
Det är ett levande helvete i perioder för den person som lever i ett kaos med psykisk ohälsa, samtidigt som det är ett helvete för någon som står bredvid att inte kunna göra något. Att inte kunna hjälpa och ta bort det som gör att den andra mår dåligt.
Att det sedan inte finns något långvarigt eller effektivt stöd, ja det gör ju inte direkt situationen bättre.
Försök förstå hur det känns att se den man älskar och gör allt för att skydda, inte ens själv vet varför personen mår och upplever tillvaron som den gör. Man kan inte just göra mera än att bara finnas där.
Och samhällets attityder och normer, om att det måste finnas något bakom, ett missbruk eller liknande, att det bara är före detta missbrukare, pundare eller någon med en psykisk störning som drabbas – ja, det är svårt sätta ord på hur arg och frustrerad jag blir.
När ska vi börja våga prata om psykisk ohälsa, i klartext våga prata om att detta är något som ingen behöver skämmas över och känna skuld för?
När ska vi börja våga prata om verkligheten på ett ärligt sätt, som den är för både personer som kämpar med att hantera livet – men också kampen som finns för deras anhöriga?
Vi måste börja prata om detta och om situationen för dem som drabbas av psykisk ohälsa mitt ibland oss. Likaså om behovet av bättre vård, stöd och anhörigstöd.