Det är oerhört tröttande och ledsamt att läsa debattinläggen i vilka Ahlman och Lidberg argumenterar för sin egen sak utan att vilja hitta en lösning som skulle vara den bästa för kommunen. Det är trist att partipolitiken gått så långt att det blivit prestige i att ha rätt även om man har fel. Samarbete krävs för att rädda Johnsons minne!
Jag är stolt över att Boden har ”fostrat” en nobelpristagare och jag känner respekt för att vi borde förvalta arvet efter honom på bästa sätt. Respektlöst är däremot käbblet om att flytta hans födelsestuga. Ja, huruvida han verkligen föddes just där (Ahlmans tvivel) eller i mangårdsbyggnaden känns mindre väsentligt, eftersom vi har att ta ställning till om vi ska bevara något av hans arv överhuvudtaget. Det vi vet är att familjen hyrde ett rum i bagarstugan.
Att flytta bagarstugan vore förödande för bevarandet av Johnsons minne. Stugan är i sig tämligen anspråkslös och skulle vid en flytt ur sitt sammanhang bli totalt ointressant för besökare och Ahlmans förslag att flytta den till hembygdsområdet skulle ta död på den genuina känsla man som besökare kan uppleva. De flesta kommuner i Sverige som har en känd person från bygden, hyllar, ärar och respekterar personen genom att bevara hemgårdar. I Missenträsk finns till och med möjlighet att hyra Sara Lidmans hem för litteratursamkväm och liknande. Om Boden hade ambitioner att hedra Johnsons minne, kunde kommunen satsa mer på upprustning av den befintliga byggnaden och kanske göra något för att locka dit besökare. Bygg upp huvudbyggnaden och låt kulturföreningar hyra lokaler! Det kunde också fungera som ett museum över Johnson och andra kända bodensare. Kanske Birger Vikström kunde nämnas i sammanhanget? I dagsläget finns inte ens lämplig skyltning. Hur ska turister hitta dit? Varför inte lägga till en skylt på de fina skyltstolparna, som nu hänvisar till Western Farm bland annat? Tyvärr har Boden hittat en mycket undanskymd plats för minnesmärket ”Gestalt i Norr”, vilket för övrigt inte många förknippar med Johnson och de fina skyltskåpen med textutdrag ur Johnsons författarskap har i samband med byggandet av 43:an inte hittat tillbaka. Det blir en lång önskelista.
Havremagasinets besökare är till stor del samma gäster som skulle vara tacksamma för information om hur de hittar ut till Eyvind Johnsongården, men jag har inte ens lyckats få tillstånd att sätta upp information på Havremagasinet om stugans öppettider. Vi måste samverka för att det ska bli någon tillströmning av kulturturismen!
Ahlman skriver i sin insändare ”Eyvind Johnson ska hedras-inte förnedras” (NSD, 160111) att: ” Vi måste hedra och inte förnedra denna vår stolthet, Eyvind Johnson.” Ja, detta råder det nog ingen osämja kring, bara hur vi bäst gör detta, hedrar alltså. Ahlman påstår att han efter samtal med elever från ”Björknässkolan, som suttit som ’guider’ att intresset att besöka gården varit minimalt […]. Och med anledning av detta så har det varit i stort sett omöjligt att få elever att sommarjobba där.” Detta är direkt fel. Jag har i många år värvat sommarjobbare på Björknäsgymnasiet och någon brist på intresse har det inte varit. Däremot kan osäkerheten om stugan ska vara öppen ha bidragit till att några gjort om sina val. På Björknäsgymnasiet hedras Johnsons minne och otaliga är de besök klasser har gjort till hans födelsestuga. Vi/jag har guidat dem i Björkelunds fantastiska kulturhistoriska omgivningar så att de kan få ett sammanhang. Därefter har vi vandrat i Johnsons fotspår, stannat upp och reflekterat över de fina textutdragen i skyltskåpen. Dessutom har jag för ca tre år sedan skrivit ett medborgarförslag om att döpa om gymnasiet till just Eyvind Johnsongymnasiet. Många, inkluderat Ahlman, nämner skolan felaktigt Björknässkolan. Avslaget grundades på att vuxenutbildningen skulle in under samma tak och då var det en omöjlighet att kalla skolan för gymnasium. Dock skedde aldrig inflyttningen till skolans lokaler, så kanske finns en möjlighet nu när dessutom en lokalt känd politiker och man tar upp frågan som sin. På Björknäsgymnasiet anordnas även en årlig novelltävling: Lilla Eyvind Johnsonpriset. I genomsnitt får vi in 30 bidrag och vinnaren läser upp sitt bidrag på den årliga Eyvind Johnsondagen, då vi firar hans födelsedag med musik, uppläsningar från olika kulturpersonligheter och guidningar. Bengt Pohjanen är en av alla i raden fantastiska föreläsare, som har berättat om just sin relation till Johnson. Ja, listan skulle kunna göras lång på allt som vi gör för att hedra Johnsons minne. Johnson hade svårt att känna sig hemma någonstans, kanske beroende på att han gick bort när han gick hem. Han fick i unga år flytta till sin moster och hennes man, eftersom familjen inte hade råd med alla barn och mostern bodde bara ett stenkast från föräldrahemmet. Förnedring är det att rycka upp de enda rötter han hade. Låt det bli lugn och ro kring vår nobelpristagare!