Det var härliga dagar, som ledamot i Domkapitlet, att kombinera präst- och diakonvigningarna med Pridefestivalen. Regniga gråmulna dagar blev helt underbara i regnbågens alla färger. ”Störst av allt är kärleken” stod det på min jacka och regnbågssjalen lyste upp hela mig. Naturligtvis var Svenska kyrkan där och det blev många fina samtal.
Socialdemokraternas tält var nära intill med samma budskap. Det kändes varmt i hjärtat att åter upptäcka att som kyrkopolitiker så får jag inte göra skillnad på människor. Alla människor ska ha samma rättigheter oavsett etnicitet, läggning, kön medmera. Där kompromissar vi aldrig! Kärleksbudskapet och de socialdemokratiska värderingar går hand i hand.
Förtroendevalda och anställda i kyrkan har som uppgift att ge röst åt de människor som blir kränkta på olika sätt. I alla församlingar och pastorat bör man sträva efter att utbilda sina anställda och förtroendevalda. Det ska vara något som inte bara sker en gång utan kontinuerligt. Vilken utmaning! Om man inte har kunskap så gör man en negativ bild av människor för utan negativa bilder kan vi inte ta avstånd från andra. Processen börjar med att acceptera sig själv som man är. Det går aldrig att tvinga på någon en annan åsikt men man måste försöka ha förståelse för det ingen kan ändra på – varken sitt kön eller sin läggning.
När vi bejakar och respekterar oss själva och varandra så visar vi på Jesu kärlek. Vårt uppdrag som kyrka är att leva ut den. Kyrkan ska sprida evangeliet, välkomna alla och inte stöta bort någon.
Prideparaden med alla glada människor fick mig att känna vilken glädje det är i mångfalden. Livet är inte alltid den fest som vi hoppas på men när vi ändå är här så kan vi lika gärna dansa och glädjas.