I sommar har flera personer gått ut i media och pratat om problematiken med psykiatrin som är ett sjunkande skepp.
Människor som mår dåligt i själen ska omgående få hjälp men sätts istället i kö idag. Man har idag en kö på 250 personer till när-psykiatrin i Luleå. En person är satt att gallra ur vilka som ska få komma först. Har du tur så får du komma, drar du nitlotten så var god och dröj.
Jag anser att det är oansvarigt att ha ett sådant här system eftersom problemet är att det handlar om människor som behöver hjälp omgående, helst igår. Alla får inte heller kontaktpersoner eftersom det finns brist på sådana.
Ett exempel från verkliga livet:
Du är rädd, rädd för din egen familj, får panikattacker som är fruktansvärda, är fullständigt utmattad och hur du än försöker tänka klart så går det inte. Det virvlar till och du får svår yrsel, benen vill inte bära dig, svagheten är påtaglig. Du orkar knappt kliva upp, mår konstant illa, orkar inte äta vare sig frukost eller lunch, bara tanken på mat får dig att vilja kräkas.
Du känner dig döende, kroppen är slut, spänd i hela kroppen såpass mycket att du får ofrivilliga muskelryckningar. Du är förvirrad.
Smärtorna i kroppen är olidliga, leder värker oavbrutet.
Du söker hjälp på vårdcentralen som tar prover, inget direkt avvikande, för högt kalcium då och då men det är inget som någon bryr sig om. På hälsocentralen remitterar man till psykiatrin.
Du får under tiden medicin, höga doser, den får dig att må ännu sämre. Du blir inte bättre trots månader av medicinering. Ingen uppföljning av läkare, det är bra om du får någon tid det närmaste halvåret eller året. Du får gå på akuten när du blir sämre och där byter man medicin om och om igen för det kanske är fel preparat. Nu börjar kroppen vara så spänd av allt så den börjar ge upp, orkar inte, du ber om hjälp, anhöriga ber om hjälp, ändå händer INGENTING!
Tankarna mal, har jag en sjukdom eller är det psyket?
Du ringer hälsocentralen för smärtorna som är olidliga. Hälsocentralen menar att det är psykiatrins bit eftersom man inte hittat något. Hälsocentralen till psykiatrin och psykiatrin till hälsocentralen, bollen studsar fram och tillbaka medan du blir allt sämre.
Så fort du försöker att göra något, torka ett bord eller skruva i en skruv så fungerar det inte, spasmer/kramper gör det omöjligt.
Du känner inom dig att något är allvarligt fel men ingen tar dig på allvar. Någon hade kunnat remittera till en specialist på sjukhuset – men icke det.
Andra i din omgivning menar att bara du börjar arbeta så blir allt bra. Du försöker och försöker men blir sämre och sämre. Anhöriga tar över eftersom orken inte finns till att söka hjälp längre.
Som anhörig blir man hänvisad från än den ena till den andra, det är en enda gigantisk rundgång där ingen tar ansvar.
Som anhörig ser jag bristerna, inga läkare, inga remisser till specialister när man som läkare inte vet vad det kan vara. Prestigen går före trots att man vill att anhöriga ska vara involverade i tillfrisknande. Som anhörig får man stånga sig blodig mot en trasig organisation där man istället borde räknas som en resurs.
Vad gör landstinget åt denna havererade skuta som sjunker i kvicksand? Även du politiker kan hamna i denna karusell så se till att skutan är värd namnet vårdinrättning.
I denna datans förlovade land borde samverkan mellan vård, psykiatri och specialister vara ledordet – men oups där kanske hårddisken gick.
Rose-Marie Sandelius
Luleå