Under det senaste året har Ryssland gjort helt klar att man inte längre är intresserade av en andraplansroll i världspolitiken.
Diverse framstötar mot Norden och Baltikum har denna höst följts av tester av till och med USA: s och Kanadas beredskap.
Händelseutvecklingen i Ukraina visar att Ryssland numera kan spela samma spel som västmakterna när det gäller att utan krigsförklaring destabilisera ett land med målet att få till stånd ett maktskifte där personer mer vänligt sinnade mot det egna landet tar över från makthavare som är positivt inställda till en annan stormakt.
När nedläggningen av folkförsvaret inleddes hävdade våra dåvarande makthavare att Ryssland var så svagt och att vi hade ett så gott underrättelseläge att vi skulle ha minst tio år på oss att rusta upp för att kunna möta eventuella hot.
Vi ser i dag att alla sådana förhoppningar kommit på skam.
Alla känner ju till hur hotbilden numera ser ut och det beklagliga är också att både vi och framförallt vår omvärld är pinsamt medvetna om att Sverige i dag ligger försvarslöst på grund av den iver med vilken politiker med en egen agenda och lydiga, karriärsugna militärer förstört den försvarsförmåga som tidigare generationer byggt upp.
De tio åren vår ledning trodde att de hade har passerat och vårt läge är nu mycket dåligt, något som kommenteras av landets avgående försvarsminister med att man önskar genomföra den påbörjade försvarsreformen ”så fort som möjligt”.
Hon önskar med andra ord uppenbarligen fortsätta misslyckas med det insatsförsvar som gång efter gång visat att det inte går att bemanna och därigenom inte är vuxet uppgiften att försvara Sverige.
Tydligen har Moderaterna inte heller förstått att en av de frågor de förlorade 2014 års val på var just försvarsfrågan där man inte märkt att man går i otakt med resten av folket. Det finns alltför få soldater i insatsorganisationen och oavsett hur mycket materiel vi köper kommer vår förmåga att försvara landet inte att bli bättre förrän vi åter kan visa vår omvärld att det i detta land också finns både soldater och sjömän som är utbildade och beredda att fylla det för stormakten inbjudande militära vakuum som vårt land i dag utgör.
Naturligtvis kan vi enkelt lösa personalförsörjningen genom att åter införa värnplikt i landet.
Dock tar det ju ett tag att genom grundutbildning bygga upp en trovärdig förmåga som är starkare än några JAS på Gotland och i väntan på att så ska ske, vore det nog ett klokt beslut av antingen den nuvarande eller den kommande försvarsministern att kalla in de senast utbildade värnpliktiga för repetitionsövningar längs landets gränser.
Förutom att vi friskar upp kunskaperna hos soldaterna kommer vi också att sända starka signaler till vår omvärld om att vi inte är nöjda med att vara försvarslösa utan att vi avser att möta varje hot mot vårt land från vem det än vara månde och att det kommer att bli så kostsamt att ge sig på Sverige att det är lika bra att avstå.
Om den avgående försvarsministern önskar bli ihågkommen för något i försvarshänseende positivt, skulle åtgärden ovan kunna vara något att överväga på samma sätt som den nog skulle kunna vara av värde för en tillträdande försvarsminister att tänka på.