Svar till barnläkare Jonas F Ludvigsson, som i Aftonbladet 27 mars 2017 bland annat skrev:
”Det är inte bra att gravida kvinnor har långt till förlossningen, men det kan vara ett pris vi måste betala för att alla nyfödda barn ska få den vård de behöver”
I teorin låter meningen helt självklar, men verkligheten är tyvärr en annan.
På landsbygden har vi ofta långt till det mesta vad gäller service, kommunikationer, sjuk- och hälsovård. Det är vi ytterst medvetna om. Det vet vi också med oss när vi bosätter oss där vi gör.
Dessutom förväntar vi oss inte att allt ska finnas på den plats där vi bor. Däremot vill vi ha en rimlig möjlighet att kunna ta del av alla dessa inrättningar när vi behöver det.
Avsaknaden av BB i närheten innebär ett större mått av planering. Inget som vi på landsbygden inte förstår. Vi är högst medvetna. Det kan tillexempel innebära att åka mot BB lite tidigare när barnet är påväg.
Oftast föregås också detta besök av kontakt med BB och barnmorska innan avfärd. Ibland får vi komma in, andra gånger rekommenderas vi att stanna hemma några timmar till.
Fortfarande inget konstigt, det är så det fungerar för oss i glesbygden.
Men när det väl är dags att åka in och avståndet till närmsta BB är 5, 10 eller 15 mil, när nästa sjukhus ligger 30 eller 40 mil bort, då går de inte längre att planera hur det ska gå.
Problemen uppstår när vi har varit tvungna att vänta hemma för länge på grund av platsbrist, när 5, 10 eller 15 mil är för lång väg. När bilförlossningar är en realitet.
När för många mammor föder samtidigt, personalen går på knäna och inte räcker till. När en resa till ett nästa sjukhus är en orimlighet.
Vad hjälper det då att mindre orter inte har förlossning?
Vad hjälper det oss att det när ”större” sjukhuset saknar resurser och personal för att ta emot oss?
Hur garanteras att ”Nyfödda ska inte behöva tillbringa tiden mellan 30 och 60 minuters ålder i en ambulans med påslagna blåljus.” (Ludvigsson), när förlossningen sker på en p-ficka efter väg.