Allmänläkarjobbet är fantastiskt. Att få följa sina patienter som problemlösare, rådgivare, coach och samtalspartner ”från vaggan till graven” och ”i nöd och lust” är en stimulerande sysselsättning. Bristen på läkare gör arbetet ytterst stressigt, och de underläkare som utbildar sig får ofta arbeta på underbemannade enheter och utnyttjas som tillfälliga jourläkare. Resultatet är att bara hälften stannar kvar och får uppleva de stimulerande inslagen i arbetet.
Primärvården är i kris. I Haparanda har man gått från sju till knappt två läkare under några år. Boden med tre hälsocentraler har nästan halverat sin bemanning på några år, där bara en vårdcentral har bra bemanning.
I Luleå borde det finnas 40–50 heltidsarbetande allmänläkare, men det finns bara 30, varav många är pensionärer eller arbetar deltid. Flera är snart pensionärer. 15 underläkare är under utbildning, och med en utbildningstid på minst fem år blir mindre än tre färdiga varje år.
I Piteåborde det finnas minst 20–30 allmänläkare men det finns bara tio heltidsarbetande. Till det kommer åtta deltider och någon pensionär. Tio läkare är under utbildning. Situationen är likartad i Boden, och runt om i länet är situationen än värre.
Enkel matematik visar att bristsituationen kvarstår kommande tio år, under förutsättning att alla underläkare stannar kvar.
Vad gör man som patient när man inte får hjälp på sin hälsocentral? Hapa-randaborna kan söka jourcentralen i Kalix, där väntetiden är 23 minuter. På de större orterna ger vårdvalet möjligheter att lista sig på de enstaka enheter som är fullbemannade – men då flyttas bara problemet runt, så att intrycket blir att ansvaret för befolkningens basala sjukvård inte längre är landstingets sak att lösa.
Landstinget saknar strategi för att hantera denna växande brist på specialistläkare, på utbildningsläkare och på situationer när läkare slutar som på till exempel Bergnäset eller Haparanda, trots att problemen är väl kända och pågått i många år.
För att trygga tillgången på medicinsk kompetens och effektiv vård krävs nytänkande och kraftsamling från landstingets sida. Man har sedan flera år anställt ”rekryterare” som försöker rekrytera utländska läkare, men även dessa blir stressade, omskolar sig eller flyttar.
Nu krävs andra åtgärder i samarbete med de läkare som är kvar, och de som kan tänka sig en framtid i en modern primärvård. Utan hälsocentraler får allt fler patienter allt svårare och allt längre till att få hjälp, och sjukhusens akutmottagningar allt mer att göra och allt svårare att jobba effektivt. Det är hög tid att något görs.