För någon tid sedan frågade NSD oss läsare vilken politisk fråga som vi ansåg vara den viktigaste och mest angelägna.
De allra flesta av oss svarade äldreomsorgen!
Förvånar det någon?
Vi blir alla äldre och till slut gamla och skröpliga till både kropp och själ, och den dagen kommer oundvikligen när vi som blivit kvar är i mer eller mindre behov av ett omhändertagande i någon form.
Sådant kan vi lätt relatera till, även för oss som inte riktigt är där ännu.
De gamla som arbetat och byggt upp vårt land ses som ett hinder numera, och de får heller inte kosta något.
Vår syn på de äldre har förändrats till att bli inhuman. Att en gammal människa ska kunna känna trygghet när ålderdomen tar vid och inte behöva vara rädd eller tigga om samhällets stöd, borde vara en självklar rättighet. Men så är det inte längre.
Inte heller ska bara de som är värst drabbade av demens ges plats på ett äldreboende.
Ensamheten är för många nog så tung att bära, och inte heller ska plånboken avgöra om jag får och vilken vård jag får. Men så har det också kommit att bli.
Vi har fått grupperingar i samhället som Alliansen skapat, grupper som inte längre är behövda eller välkomna.
Dit hör som bekant de sjuka som nu slåss mot de friska, de arbetslösa som slåss mot de arbetande. Men även de gamla måste nu kämpa för sin rättmätiga plats.
Kommuner räknar och trixar med sin budget för att få den att gå ihop, en budget som ständigt krymper.
Hemtjänspersonal går på knäna på grund av för lite personal och resurser.
Så ser vårt så kallade välfärdsland ut i dag. Neddragningar och åtstramningar, det kännetecknar den högerpolitik som nu förts i åtta år.
Vart har alla pengarna tagit vägen? Jo, till de som redan har och främst till de som allra mest har.
Våra skattepengar har gått upp i rök, men borde istället ha lagts på livnödvändiga samhällsfunktioner som vården, skolan, omsorgen, som kommer alla till del och som utgör grunden för en väl fungerande välfärd.
Pengar som skulle ha investerats på de viktigaste som ett samhälle har och är, oss människor.