Det finns gott om pengar, så varför inte använda dem för att utveckla vår egen hemby?
Jag är ofta ute och träffar olika lokala utvecklingsgrupper som vill utveckla sin bygd, men som har det svårt att finansiera sina projekt.
Bankerna vill ha personlig borgen om de ska vara med och låna ut. Utveckling av det egna lokalsamhället betraktas inte som säkra investeringar.
Privatpersoner vill bygga nya bostadshus eller företagare som vill bygga industrilokaler får inte lån då byggnader i landsbygden inte har borgensvärde.
Hur ska det kunna uppstå utveckling om man inte får loss kapital? Människor som vill flytta ut på landsbygden kan inte finansiera byggandet av vanliga bostadshus.
Saknas det då pengar?
NEJ, absolut inte!
Tar man Jokkmokk som exempel så hade man, år 2007, 1 890 miljoner kronor i sparade i bank eller i olika fonder.
För Arvidsjaur var motsvarande siffra 1 616 miljoner. Deras miljoner används nu för att skapa utveckling i övriga landet, Europa, Amerika och givetvis också i Asien och Ryssland.
Utan att kunna få fram siffror bedömer jag att mycket liten andel av dessa pengar används för att skapa utveckling i deras egna samhällen.
Anledningen till att bankerna oftast inte vill låna till projekt på landsbygden är inte elakhet eller missunnsamhet utan att det som byggs eller skapas på landsbygden inte har något värde om det inte går att flytta därifrån.
Vi som privatpersoner vill inte heller gå över till grannen med vårt sparkapital i näven när de ska bygga ut garaget eller när deras barn vill bygga nytt hus i byn.
Det behövs nya modeller för att minimera riskerna för den enskilde men ändå skapa vägar att investera i den egna bygden.
I det vi kallar utvecklingsländer har man nyttjat modeller med borgensåtaganden i grupp och olika garantifonder.
Det finns också andra modeller som Oikocredit – en världsomspännande kooperativ finansinstitution – som erbjuder privatpersoner, företag och organisationer att placera pengar i socialt och miljömässigt hållbara utvecklingsprojekt runt om i världen.
Dessa olika alternativa finansieringsmodeller är ibland riktigt lyckosamma, men de jobbar alltid för fattiga i andra avlägsna länder.
Är det inte dags att vi börjar pröva hur dessa modeller skulle kunna hjälpa oss att frigöra lokalt kapital för att tjäna den egna hembygden?