Med tilltagande ålder består min kropp för sjukvården av självständiga främmande kroppsdelar. Min kropp som jag genom ett helt långt liv har upplevt som endast en, min kropp.
Plötsligen har jag ett hjärta som inte hör till kroppen, för det finns hjärtspecialister som vet allt om mitt hjärta tror de. Resten av kroppen existerar inte för dessa specialister.
Mina ögon och mina tänder har aldrig tillhört min kropp. Tänder förorsakar rätt många sjukdomar som kan plåga kroppen.
Ingen specialist vet vad det är som pågår där. Allt pågår någon annanstans och jag remitteras vidare och vidare...
Så börjar min åldrande kropp vandringen genom specialistsjukvården och den får en lätt förströdd uppmärksamhet.
Med glädje får jag vattendrivande tabletter för blodtrycket som natten igenom tvingar mig att uppsöka toaletten. Därigenom avbryts min sömn och jag förvandlas dagtid till en zombie. I en filmvärld smyger jag mig genom dagen. Fast det gör ingenting. Det är värre med mina händer.
Mina åldrande leder, som försett mig med kraft och villighet hela livet, har sedan länge övergivit mig. Smärtor, smärtor är min arvedel, min dagliga plåga. Specialister borde vara min hjälp, min räddning. Jag har börjat drömma om huggkubbar och en välslipad yxa. Ibland kan jag längtansfullt dregla efter dessa förlösande redskap.
Jag skulle hugga av alla fingrar om det bara fanns minsta kraft kvar i mina händer, om jag kunde lyfta yxan och kraftfullt svinga den mot huggkubben och fingrarna för att befria mig från smärtan. Specialisterna som i åratal har läst sig till kunskap på universiteten ler lite ursäktande mot mig. Smärtan, smärtan är min arvedel, är min kommande död.
Så kliar jag på mitt ”gubb-eksem”, bara lite försiktigt för annars kan jag inte smörja det med den av läkarexperten föreskrivna salvan och i sömnen, de få timmar som jag förunnas sova, kliar jag ordentligt, få inte smörja för såren måste läkas, kliar och kliar, blir nästintill galen av klådan och ur detta att nästan bli galen får jag diagnosen ”hysterisk, överspänd”, men hjälpen, hjälpen var finns denna.
Vem befriar mig dessutom från min tilltagande siktförsämringen, min nedsatta hörsel? Vem ger mig tillbaka mina smak- och luktnerver? Vem har tröstande ord, lite medkänsla?
Jag vet, för mig finns inga läkarexperter. Jag är bortom all räddning. Jag den åldrande kvinnan ska vara tacksam att någon över huvud taget vill befatta sig med mig.
Min kropp styckas upp i lever, hjärta, kanske hjärna, om detta är tillåtet att ha en hjärna som kvinna. Mina tarmar tar en förtvivlad AT-läkare hand om som ännu inte har läst tarmkursen än.
Och när jag plötsligen hickar till vänder alla experterna sina blickar förfärat mot mig. Är jag på väg att dö? Eller är det bara för att min närvaro trängt sig in i deras manliga vetande om kroppen? Stör jag deras snuttifierade kunnande? Vem är hjälplös? Sjukvården? Jag?
Jag den snuttifierade människan av kvinnokön är en främmande varelser i deras hierarkiska specialistvärld. Jag finns endast som något icke existerande eller en liten lätt kliande böld som bör nöja sig med en sjukvård från 1800-talet och redan då framforskad av män för män.
O heliga guds moder, bistå mig. Jag har i stor glädje levt som kvinna nästan hela mitt liv.
Var kan jag hitta lite medkänsla, lite glädje här under återstoden av mitt liv? Jag ber om att som kvinna blir sedd som en helhet där alla organ får finnas i min kropp och där det finnas ett samspel mellan alla organen. Jag vet att alla dessa organ påverkar varandra.
Se mig som en hel kvinna som kräver sitt människovärde i slutet av livet.