Öppet brev till socialchef Marika Rissanen-Korpi, Gällivare kommun.
Solen skiner när jag står där på perrongen och väntar på tåget till södra Sverige. Ser den vackra siluetten av Dundret långt där borta. Jag vill vara stolt över min hembygd, vill vara stolt över att ha vuxit upp här. Men det är jag inte längre. Min stolthet över min vackra hembygd finns inte kvar. Den har falnat.
Vi ska ta hand om våra äldre. Inser att en kommun som inte kan ge sina äldre kommuninvånare den omsorg som de har rätt till, som de är i behov av och som våra äldre har önskemål om, är svår att vara stolt över.
– Det är så många som behöver ett boende men det finns inga, upprepar biståndshandläggaren på kommunen än en gång.
Har tappat räkningen för hur många gånger jag har hört just de orden.
Det är många beviljade beslut som kommunen helt enkelt inte klarar av att verkställa. Det finns inte boenden att tillgå.
Ett malmtåg dundrar förbi. Vagn efter vagn passerar perrongen där jag står. Här rullar det dagligen gigantiska summor räknat i naturresurser. Ändå är det snusfattigt på bland annat platser på trygghetsboenden/äldreboenden.
Kommunen har en skyldighet att rapportera inte verkställda beslut till IVO, inspektionen för omsorg. Hur många inte verkställda beslut om boende för äldre har Gällivare kommun rapporterat in till IVO de senaste två åren?
Hur lång tid ska alla dessa äldre i Gällivare kommun som är i behov av och som önskar ett tryggt omsorgsboende idag behöva vänta?
Vad gör kommunen på kort och på lång sikt för att lösa situationen för kommuninvånare som är i behov av ett äldreboende?