Det i många fall nya Sverige fortsätter sin traditionella lunk där den så kallade industrisemestern delar in året. Eller är det möjligen så att ledigheten infaller efter att Almedalsveckan är över?
Semester är fint, men inte någonting som alla har. Eller har haft möjlighet att arbeta ihop till.
Många arbetar på som om ingenting har hänt. Och det gäller grupper som projektanställda, sommarjobbare, vikarier, frilansare och små egenföretagare.
Arbeten som förvisso ger betalt, men inte de arbetsrelaterade fördelar ett fast arbete ger.
Här framträder det nya samhället i sin dager där vi kan dela in människor i tre grupper.
1. De som har fast arbete och därmed de fördelar det ger i form av betald semester och annat.
2. Ett prekariat med ”autonoma konsulter som får ställa upp när de behövs.
3. De som av olika anledningar inte kan arbeta.
Grupp nummer två beskrivs ibland också som ”självständiga arbetare”. En grupp som stadigt ökar på den svenska arbetsmarknaden. Vi pratar om närmare två miljoner människor, varav vissa trivs med den arbetsformen medan andra tvingas till den.
Mycket tyder på att den här gruppen kommer att öka i antal, men få politiker vill diskutera kring vad som behöver göras.
Jo, Annie Lööf och andra borgerliga politiker lär trivas med situationen medan Stefan Löfven sitter hopplöst fast i Den svenska modellen. Den senare baserar sig på en arbetsmarknad som till stora delar inte finns längre.
Så där är vi – i ett Sverige som alltmer blir uppdelat och där politiken tar olika hänsyn till dessa tre grupper. Men om inte övriga året är rättvist; varför skulle semestern vara det?